Är småpartiernas tid över?

Markus Kallifatides: 

Vad ska vi med småpartier till? Frågan behöver ställas i ett blockpolitiskt landskap där regeringsfrågan står i centrum och småpartiers roll inte minst är att ta emot stödröster. Där vi har små opportunistiska legosoldatkompanier, som byter politik rakt över hela linjen utan att blinka. Där småpartierna närmast kan beskrivas som partitaktiska verktyg för ett block att knyta mindre väljargrupper till sig. Jag tänker närmast på de så kallade ”Liberalerna” som naturligtvis har mycket få sympatisörer kvar, eftersom partiet inte längre är liberalt. 

Men det går att föreställa sig en annan roll och riktning för småpartiernas politiska kamp. Tänk dig ett politiskt landskap där sakfrågor dominerar och politiska företrädare väljs respektive väljs bort efter huruvida de talar sanning. Där politiker tillåter sig att uttrycka tvekan, tillåts byta eller klargöra positioner i enskildheter och där överenskommelser om lagstiftning och offentliga finanser görs i parlamentariska förhandlingar med skiftande majoriteter. Detta närmar sig anledningen till att många av småpartierna först grundades: nämligen som representanter för underrepresenterade väljargrupper som kämpar för sakpolitiska och ideologiska vinster. 

Jag ser utrymme för ett Centerparti som bär landsbygds- och småföretagarintresset. Jag ser utrymme för principfasta liberaler som strävar efter alla barns lika förutsättningar, välkomnar både mellan- och överstatlig organisering och ser arvsbeskattning som moraliskt imperativ. Jag ser det akuta behovet av ett miljöparti som värnar klimat och biologisk mångfald. Jag kan till och med se vad ett kristdemokratiskt parti skulle kunna bidra med.  

Problemet är att vi har haft den första typen av politiskt landskap. Under lång tid. En mycket liten, men för småpartier tillräckligt stor, andel av väljarkåren har premierat dem som gjort allt för att det inte ska slutas överenskommelser som inkluderar Socialdemokraterna, om till exempel att välja bort samverkan med partier grundande av SS-veteraner och är översållade av dömda brottslingar. Man har premierat en statsminister som fabulerar fritt om till exempel ”nedmonterade” elsystem, hoppar av ingångna överenskommelser om energipolitik, avböjer samtal om bostadspolitik, utlovar fullkomligt orealistiska prissänkningar på fossila drivmedel och på fyra futtiga år bytte uttalad uppfattning från ”aldrig SD” till Tidöavtal. 

Men kanske håller tidvattnet på att vända? Fler och fler väljare verkar tröttna på falukorvar och partier som säger en sak före valet men sen inte levererar till sina väljare. Väljarna har insett att välfärden förblir både sönderprivatiserad och underfinansierad, att klimatpolitiken monteras ned, att elpriserna följt en internationell kris, att dieselpriset kommer att fortsätta stiga och att en ”liberal” skolminister verkar på direkt uppdrag av ekonomiska särintressen som trasar sönder den svenska skolan. Allt fler begriper att ytterligare nedskärning (!) av det sociala arbetet för att förhindra allt yngre pojkar uppgår i grov våldsbrottslighet helt enkelt inte kan vara vägen framåt för Sverige. 

Småpartierna går därmed olika öden till mötes och det handlar i slutändan om möjligheten att ställa om och på riktigt börja representera sina väljargrupper. Miljöpartiet framstår som väl positionerade att hantera den skiftningen. Sannolikt Centerpartiet också. KD och L vetetusan om de klarar sig. Inte när Socialdemokraterna ångar på med Magdalena Andersson som landets överlägset mest uppskattade partiledare.  

Thomas Gür: 

Det grundläggande problemet med småpartier i en representativ demokrati är att dessa, i situationer av jämnvikt mellan stora motparter, får ett större inflytande över politiken än den andel av väljarkåren de företräder. 

I svensk politik har vi sett detta i till exempel hur Miljöpartiet, på riksplanet kunnat få gehör för sina fantasier kring migrationspolitiken, initialt hos regeringen Reinfeldt med Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK, i mars 2011. Då fick partiet igenom sina krav på kostnadsfri sjukvård och kostnadsfri skolgång för utländska medborgare, utan rätt att vistas i Sverige, samtidigt som dessa höll sig undan utvisning. 

Det kravet blev svensk lag sommaren 2013 och för att få med MP i sin tilltänkta regeringskoalition meddelade Socialdemokraterna i augusti 2014, inför det förestående valet, att de ställde sig bakom MÖK. Det var först efter flyktingkrisen hösten 2015, som statsminister Löfven, med en gråtande Åsa Romson vid sin sida, kunde meddela att det migrationspolitiska vanvettet nu nått vägs ände. 

Samma slags tuvhoppning mellan de politiska blocken i Stockholms stad från först Stockholmspartiets och sedan Mp:s sida, har på liknande sätt lett till genomförandet av åtskilligt med trafikpolitiskt vanvett som dessa två partier stått för. 

Småpartiernas oproportionerliga inflytande förvärras av ytterligare ett fenomen som uppträder med koppling till dessa partiers storlek, vilket man också kan utläsa av exemplen ovan. Eller, mer dynamiskt uttryckt, uppträder inte fenomenet för att partierna är små, utan när de håller på att bli allt mindre. 

När ett parti från relativt sett höga höjder börjar rulla i nerförsbacke i väljarstöd tenderar det att inta både alltmer eklektiska och allt radikalare hållningar för att ändå vara intressant nog för en visserligen marginell men ändå tillräcklig stor andel av väljarkåren. 

Typexemplet är Centerpartiets politiska utveckling i modern tid, parallellt med dess minskade stöd i väljarkåren. Från att ha fått mer än var fjärde väljares röst (25,1 procent) i valet 1973 fick Centern 25 år senare, i valet 1998 bara drygt var 20:e väljares röst (5,1 procent), partiets sämsta resultat hittills och ett väljartapp på 80 procent. Sedan dess har Centern skvalpat i gärdsgårdsserien, ibland under fyra procent i opinionsundersökningarna och aldrig över nio procent igen i ett val. 

Under tiden har vi sett utspel som nej till Öresundsbron, att Sverige kan ta emot 30 miljoner invandrare, att månggifte bör tillåtas, annonser med icke-svenska etniska preferenser vid partianställningar, utspel om att ”vi har för mycket kemikalier i vår vardag” eller en ”giftfri vardag”. (Om de två sista punkterna kan sägas att allt omkring oss, inklusive vi själva, består av kemikalier, och att det i alla hem finns basvaror som är skadliga/giftiga i tillräcklig mängd, som till exempel tvättmedel, ammoniak, salt, muskot eller saffran.) 

I en miljö med lägre väljarstöd och krympande organisation, samt egenartade utspel i politikens marginaler, sker också en spontan utrangering av partiföreträdare. De som har en arbetsmarknad utanför politiken lämnar den och de som blir kvar är många gånger sådana som saknar yrkesalternativ, eller tillhör de mer särpräglade exemplaren av människosläktet. 

Inte nog sålunda med att ett litet parti i jämviktslägen får ett proportionellt större inflytande än sin storlek. Den politik som får genomslag är därtill ofta en ytterkantsyttring och företräds av tämligen udda figurer. 

Förloraren blir nationen. 

***