Är Trump den största fascisten i rummet?
Det finns en hel del ledare i världen som får Trump att framstå som balanserad. Ismail Haniya och Yahya Sinwar i toppen av Hamas, till exempel.
Toppbild: AP
Så, vad tror ni? Kommer amerikanerna att bestämma sig för att Charles Lindbergh hade rätt och rösta fram en rejäl fasciststat nästa år, eller sväljer de sin stolthet och ger Gaggiga Joe en chans till?
Med ett år kvar till valet är det i stort sett det enda amerikanska tidningar ägnar sig åt, även om de försöker låtsas att de tittar åt ett annat håll då och då. Enigheten är rätt bred om att en andra presidentperiod med Trump inte kommer att vara som den första. Då försökte han, på sitt eget drulliga sätt, medla mellan republikanska falanger. Den här gången tänker han inte ägna sig åt sådant finlir. Sannolikheten att han vinner sägs vara ungefär 50-50, vilket just nu är ett utslag av trösträknande, eftersom Trump vinner i de flesta opinionsundersökningarna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För oss andra är det fortfarande en viss tröst att läsa svenska journalister i ämnet, för om något fortfarande kan locka fram en gnutta medkänsla med Trumpväljarna är det medias skräck för dem. Längtan är stor efter USA som det brukade vara, även om svenska journalister tyckte illa om USA då också. Amerika är inte längre vad det aldrig var, skulle man kunna sammanfatta det. Men så sticker Trump själv fram sitt brandgula nylle och häver ur sig något infantilt och då skiter det sig. Man vill trots allt inte sätta fotbollen med kärnvapenkoderna i händerna på den här killen, oavsett hur sippt journalistkollektivet än är.
Och det finns trots allt en hel del som talar för en hyfsat fungerande demokrati, respekt för rättsstaten och ledare som åtminstone skäms när de inte kan stå emot sina lägre drifter. Det gäller till och med i Mellanöstern.
Jo, det var dit jag ville komma, som alla andra just nu.
Det finns ju en hel del ledare världen över som får Trump att framstå som balanserad. Ismail Haniya och Yahya Sinwar i toppen av Hamas, till exempel. Den aningen mer städade Mahmud Abbas, som leder den Palestinska myndigheten, kommer kanske närmare oavgjort i jämförelse med Trump. Det var trots allt rätt länge sedan Abbas ansvarade för att finansiera massakern på judiska idrottsmän i München 1972 och han erkänner ändå att Förintelsen inträffat, även om han tycker att den överdrivits. Men om man inventerar MENA-regionen, som statsvetare lite elegant kallar arabvärlden, är det ont om allt det där som alla nu med rätta oroar sig för att Trump ska avskaffa i USA.
Ni kan det här, men en kort repetition: det hålls inga justa val i MENA. Det finns ingen rättssäkerhet. Inga fria medier. Inget utrymme för oliktänkande, än mindre oliklevande. Att vara kvinna är ett klart handikapp. Statligt organiserade mord och tortyr är vardag. Korruptionen är en toppstyrd folkrörelse. Om det är kämpigt att vara israelisk arab, ska vi inte tala om hur det är att vara judisk i ett arabland. I Egypten fanns vid den senaste räkningen färre än fem judar kvar.
Det här är redan fasciststater, för att använda den gängse terminologin.
Men det fria Palestina ska vara en sekulär rättsstat med demokratiska val och plats för alla, har jag nu hört många av dem som demonstrerar under slagordet ”From the river to the sea, Palestine will be free” säga.
Exakt vad tror ni att de grundar den förhoppningen på?
Jag vet inte. Det låter som att kampanja för Trump, därför att man vill att utrota narcissismen i politiken.
Toppbild: Yahya Sinwar, Hamas ledare i Gaza.
***
