Är vänstern god och högern ond?
Denna dualism hamras i oss konstant.
Toppbild: TT
Karl-Bertil Jonsson var en tjuv. Ändå firas han varje julafton som en hjälte, när han delar ut stöldgodset – de rikas julklappar – till stadens fattiga. Medan en låglönefabrik i, säg, Sydostasien, löper risk att bli förklarad skurkaktig, även om den skapar inkomster som möjliggör skolgång för fattiga barn.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vänstern god, högern/kapitalismen ond. Denna dualism hamras i oss konstant. Inte minst i kulturen. Rika människor är där känslokalla, inte sällan sadister, med toxiska familjerelationer, som i Solsidan och Succession. Dallas, Hasse Alfredsons Den enfaldige mördaren och Jan Guillous Ondskan är äldre exempel.
Medierna talar samma språk. Från min barndom poppar Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan upp, med Storpotäten som kapitalistsvin. Och när SVT för tio år sedan tog upp det växande samhällsproblemet näthat i dokumentären Män som näthatar kvinnor, fick i princip bara vänsterfeminister gråta ut.
Det är skickligt spelat. Om vi tänker oss politiska förslag i en fyrfältare – från klokt och gott i ena hörnet till korkat och ondskefullt i det motsatta – finns en stor fördel i att per automatik kunna checka åtminstone en av de rätta boxarna.
Här anar vi en förklaring till att de olika varianterna av ”vi-har-varit-naiva” – om invandring, terrorism, kriminalitet med mera – inte följts av strängare politiskt ansvarsutkrävande gentemot Stefan Löfven med flera.
Att vara naiv är ju nästan lite fint.
I den riktiga världen ser det inte ut så här. Djävular och änglar hittar du överallt. Ovan nämnde Guillou har påtalat hur trevliga folk är på överklassens Östermalm. Letar du företrädare för cancelkultur och åsiktscensur – snegla vänsterut. Eller ta metoo som i förstone tycktes bekräfta åtminstone en moralisk dikotomi: Kvinnor är goda, män onda. Men redan den sufflén fick pyspunka av den råa mobbmentalitet som piskades upp av tongivande kvinnor. Här var det ”kvinnor-som-näthatar-män” som gällde.
Det kom i dagen att merparten av de politiskt profilerade män som hamnade i skottgluggen var vänstermän.
Även klimatdebatten förs ofta med simplistiska moralförtecken. I SVT:s Sverige möts från i maj kan ni åse självrättfärdiga klimatalarmisters försök att göra debattören Henrik Jönsson till illegitim samtalspartner. Argumenten: Jönsson är inte själv forskare – ett konstigt argument från en klimatrörelse som gjorde gymnasisten Greta Thunberg till ledare – samt att han skulle smygdriva en agenda för egen vinning.
Jönsson accepterar inte förtalet och slår tillbaka. I likhet med twittermästarna Hanif Bali och Donald Trump – inga jämförelser i övrigt – som i stället för att huka och be om ursäkt, hårt och konsekvent krigat tillbaka.
För den höger som vill stärka moralen, kan jag tipsa om en studie i Current Psychology, där vänsteraktivism kopplas till antisociala personlighetsdrag. Aktivismen utgör inte sällan ”medel för att tillfredsställa sina egna egofokuserade behov i stället för att faktiskt arbeta för social rättvisa”, skriver forskarna. Drivkrafterna är ”uppvisande av moralisk överlägsenhet, att få social status, att dominera andra och /…/ tillfredsställa sina behov av spänningssökande".
Och i en studie från British Columbia ser vi att två av vänsterns paradgrenar för att upprätthålla moraliskt herravälde – godhetssignalering samt ”victimhood”: att utmåla den egna gruppen som offer – är kopplade till ”den mörka personlighetstriaden”: narcissism, psykopati, machiavellism.
Denna krönika sammanfattas för övrigt fint av Bob Dylan:
”He's a great humanitarian, he's great philanthropist
He knows just where to touch you honey, and how you like to be kissed
He'll put both his arms around you
You can feel the tender touch of the beast
You know that sometimes Satan comes as a man of peace”
***
