Arbetsinkomsten kan man ha till att hålla häst!

En förmögen vän fällde en gång en mycket träffande replik om lönens betydelse för levnadsförhållandena:

»Arbetsinkomsten, den kan man ha till att hålla häst!«

Rentieren som ändå arbetar kan använda det där hen tjänar på jobbet till något litet extra, som en häst. Det som verkligen betyder något är förmögenheten; tillgångar i jord och skog samt avkastning från värdepapper.

Modern forskning stöder denna bild. Jesper Roine, docent i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, har i artiklar, blogginlägg och föredrag de senaste åren redovisat forskning, fakta och resonemang kring vad det är som påverkar människors verkliga ekonomiska standard. En av hans slutsatser är att lönespridningen i Sverige inte har ökat sedan slutet av 90-talet. Lönerna har visserligen ökat, men de har relativt sett ökat lika mycket för de flesta. Ändå har klyftorna i standard ökat. Därför att det är skillnad på lön (arbetsinkomst) och inkomst av kapital och försäljning av fastigheter eller andra tillgångar.

Det är här Gini-koefficienten kommer in i bilden. Lägg detta begrepp på minnet, det kommer att bli oerhört centralt för att förstå de kommande årens debatt kring skatter och fördelningspolitik. Gini-koefficienten mäter inkomstfördelning och hur den förändrats genom åren. Det handlar alltså om skillnader i vad folk får kvar i plånboken när hushållens samtliga inkomster efter skatter och transfereringar har räknats. Alltså inte bara vad man har fått i lön från arbetet, utan allting – bidrag, pensioner, räntor, vinster och aktieutdelning. Gini-koefficienten visar att klyftorna i Sverige växer dramatiskt. På 70-talet var Gini-index ungefär 0,2 och nu är det 0,32.

Det låter kanske inte så mycket – men det betyder att gapet mellan dem som har högst och dem som har lägst inkomster har ökat kraftigt, även om inte löneskillnaderna har ökat. De senaste siffrorna kom i vintras från SCB och gäller utvecklingen fram till och med 2017:

– Trenden är mycket tydlig och uppåtgående, konstaterar docent Jesper Roine, som är en av Sveriges ledande experter på inkomstfördelning och ekonomiska klyftor. Den senaste uppgången drivs huvudsakligen av ökade kapitalvinster bland dem med allra högst inkomster. Det handlar alltså om den rikaste hundradelens ökade inkomster, konstaterar Jesper Roine.

Det är nu det riktigt börjar bränna till politiskt. Inkomstklyftan växer kraftigt, framför allt mellan dem som tjänar mest och dem som tjänar minst. Den riktigt stora ökningen är mellan den allra rikaste percentilen och de andra 99 procenten.

Den rikaste hundradelen av befolkningen sticker ifrån i välfärdsligan, och gör det snabbt. Titta på den här kurvan från SCB:

Här kan man se hur kurvorna börjar skilja sig åt 2013 så att gapet mellan högre och lägre inkomsttagare ökar. Det är också det året den allra rikaste hundradelen drar ifrån rejält. Arbetsinkomsten kan de ha till att hålla häst, men sedan blir det en del kapital­inkoms­ter över till en ny Tesla, resor till Maldiverna, sportstuga i Åre och strandvilla i Djursholm. Den här snabbt växande klyftan mellan en liten elit och resten av befolkningen har givetvis stor betydelse för politiken och det politiska klimatet.

Enligt januariavtalet mellan mittenpartierna ska skatterna ses över i en stor reform. De har redan lovat att ta bort den så kallade värnskatten, alltså den »tillfälliga« extra marginalskatten på högre löneinkomster. I den politiska debatten har detta löfte skällts för att öka klyftorna mellan fattiga och rika. Men det är alltså inte arbetsinkomster och skatten på dem som är den stora förklaringen till de växande klyftorna. Ska man komma till rätta med dem är det kapital- och förmögenhetsskatter det handlar om. Det blir en tekniskt och retoriskt mycket svårare strid än den om värnskatten. Det är mycket svårare att göra slagkraftig politik av 3:12 regler och procentdelar i schablonbeskattningen av investeringssparkonton, vilket gynnar starka särintressen och mäktiga lobbygrupper. Därför är Gini-koefficienten politiskt sprängstoff.