Arbetsmarknadsåtgärder är som bantning – funkar sällan

Från 1930-talet fram till 1992 var Sverige ett land där arbetslöshet var det högst prioriterade samhällsproblemet. Sedan dess har det inte varit det. Vare sig den ekonomiska politiken, utbildningspolitiken, arbetslivspolitiken eller arbetsmarknadspolitiken har inriktats på att pressa arbetslösheten. Kapitalisters vinstmarginaler och låg inflation har varit de prioriterade politiska målsättningarna, vad än politiker av olika partifärg låtit påskina.

Under den långa perioden av framgångsrik arbetslöshetsbekämpning utvecklade Sverige en unik och världsberömd samhällsmodell, inte minst under stort inflytande från arbetarrörelsens egna ekonomiska tänkare. Rudolf Meidner och Gösta Rehn är väl de mest namnkunniga av alla de fackligt anknutna som verkat för den aktiva arbetsmarknadspolitiken, med individuellt utformade åtgärder för utbildningsinsatser och arbetsmarknadsintroduktion, förmedling mellan arbetsköpare och -säljare och kontinuerlig koppling mellan arbetsmarknadens utvecklingslinjer och utbildningssystemet. 

Även om svenska arbetarrörelseekonomer givetvis varit påverkade av Keynes, som i sin tur var påverkad av Wigforss, så utvecklades en egen föreställningsram för den ekonomiska politiken i vid mening, där den aktiva arbetsmarknadspolitiken, med selektiva, individuellt inriktade åtgärder skulle pressa arbetslösheten ned till full sysselsättning. Alltså inte allmänt efterfrågehöjande åtgärder, som lätt föranleder inflation och vinster istället för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. En tillräckligt hög efterfrågan i ekonomin, med såväl privata som offentliga investeringar och konsumtion, är nödvändig, men inte tillräcklig, för varaktig full sysselsättning. 

Under lång tid var dessa föreställningsramar starka i Sverige. Och erfarenheterna av aktiv, selektiv arbetsmarknadspolitik är goda, inte bara i Sverige. Länder som satsar på aktiv arbetsmarknadspolitik har helt enkelt en långsiktigt lägre arbetslöshet. Men Sverige tillhör inte längre dessa länder. Tvärtom. Här råder sedan tre decennier hög arbetslöshet och långtidsarbetslösheten är hög. 

Arbetsmarknaden har aldrig återhämtat sig efter den inhemska bank- och fastighetskraschen 1991/1992, det oerhört kostsamma försvaret av den fasta kronkursen och de drakoniska åtstramningarna som genomfördes av socialdemokratiskt ledda regeringar under 1990-talet. När alliansen tog över stramades det åt ännu mer och arbetsmarknadspolitiken inte bara beskars utan stöptes om i grunden. Arbetsförmedlingen omorganiserades, länsarbetsnämnderna lades ned, den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen skars ned med två tredjedelar och vuxenutbildningen reducerades kraftigt. Samtidigt försämrades A-kassan så att Sverige parkerat sig på en mycket blygsam placering bland OECD-länderna vad gäller ekonomisk standard för arbetslösa.

I Sverige har det i två decennier nu satsats i mycket hög utsträckning på allmänt efterfrågehöjande skattesänkningar för dem som redan har ett jobb, på skattesubventioner till växande företag i privat tjänstesektor (RUT, ROT, sänkta arbetsgivaravgifter, lönesubventioner) samtidigt som satsningarna på aktiv arbetsmarknadspolitik har sjunkit från knappt tre procent av BNP i början av 1990-talet till runt en procent 2020 och framåt. Arbetsmarknadsutbildningen är på sin lägsta volym någonsin och är så underdimensionerad att det råder brist exempelvis på utbildade busschaufförer, kockar och lokförare.

Med en servettskissbudget för 2019 tvingades Arbetsförmedlingen till massuppsägningar och kontorsnedläggelser över hela landet. Antalet deltagare i arbetsmarknadspolitiska insatser störtdök med längre arbetslöshetsperioder som följd. Myndigheten stod sämre rustad än någonsin för att hantera det inflöde av arbetslösa som uppstod i och med Coronapandemin. Till råga på allt har Centerpartiet lyckats driva igenom en omfattande privatisering av arbetsförmedlingen, som naturligtvis ytterligare försämrat myndighetens kapacitet, samtidigt som en allt större andel av det låga anslaget till arbetsmarknadspolitik nu går till privata utförare av matchningstjänster inom ramen för kundvalssystem. 

Så vad var det som hände med arbetsmarknadspolitiken? Svaret är: stora grupper av tjänstemän och etablerade arbetare övergav både den socialdemokratiska samhällsmodellen och de svagare delarna av arbetarklassen. Med socialdemokrater vid rodret under 90-talet inleddes marschen mot vårt nuvarande hårt cementerade klassamhälle. Två decennier av borgerlig politik har fullbordat verket. Det var inte nödvändigt, men det var det förutsägbara resultatet av en folklig majoritet som röstat för några av världens mest hårdnackade nyliberala politiska krafter. 

Nu står vi i läget att söka återuppfinna solidaritetens former mellan de väletablerade och dem som lever i utanförskap. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är bland de viktigaste av dessa. Eller så kan vi vänta oss en onödigt svag ekonomisk utveckling, ännu större ojämlikhet och ett otryggare samhälle.

Markus Kallifatides

När någon säger arbetsmarknadspolitik, kan jag numera inte låta bli att tänka på Stefan Löfven och hans löfte om EU:s lägsta arbetslöshet.

Det löftet avgavs på Socialdemokraternas 37:e ordinarie kongress onsdagen den 3 april 2013, på eftermiddagen. Efter att ha äntrat scenen ”ackompanjerad av stående ovationer från partikamraterna i kongressalen”, som Aftonbladet rapporterade, och ha hälsat ”alla ombud, åhörare, veteraner och internationella gäster välkomna”, övergick Löfven till att kritisera regeringen Reinfeldt för den höga arbetslösheten.

Därpå slog han fast ett skarpt sysselsättningsmål för Sverige, om han blev statsminister 2014. Inom sex år därefter, alltså på en och en halv mandatperiod och med förutsättningen om ett fortsatt innehav av ämbetet efter valet 2018, skulle hans regering sänka arbetslösheten rejält. Från dåvarande 8,2 procent skulle arbetslösheten år 2020 komma under 4,8 procent som då var andelstalet i Österrike, som låg bäst till inom EU.

”Vi ska ha lägst arbetslöshet i Europa. Det kommer att bli mycket, mycket tufft att lyckas, det innebär att vi nästan måste halvera vår arbetslöshet från i dag”, sa Löfven. Men han visste hur det skulle gå till. Med diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle de nya jobben tillkomma bland annat inom service- och besöksnäringen samt tillverkningsindustrin.

Löfven framhöll att flera jämförelsebara länder som Holland, Danmark, Österrike och Finland hade lägre arbetslöshet än Sverige:

”Vi ska vara bäst. Men det finns att lära från de här länderna, även om vi ska använda den svenska modellen”, sa Löfven.

Hur det gick med den saken vet vi. Löfvens regering misslyckades kapitalt. Vid utgången av 2020 var arbetslösheten i Sverige bland de högsta i EU, och högre än när Löfven inledde sin första mandatperiod.

För att förklara sitt misslyckande producerade regeringen Löfven dels bortförklaringar så som att den i inledningen av bägge mandatperioderna hade regerat med oppositionens budget och inte sin egen, eller att pandemin, som började märkas i månadsskiftet februari/mars 2020, kom i vägen.

Dels producerade den förvanskningar av det mål som satts genom att hänvisa till ett ökat arbetskraftsutbud. Hans dåvarande finansminister och kommande efterträdare, Magdalena Andersson, visste att förklara att målet egentligen var uppnått, om man mätte på ett annat sätt:

”Anledningen till den svenska utvecklingen är inte att vi har låg sysselsättning utan att vi med vårt historiskt höga arbetskraftsutbud överträffar alla i hela EU … Det går alltså inte dåligt med sysselsättningen utan väldigt bra med arbetskraftsutbudet”, förklarade hon för riksdagen den 16 juni 2020.

Det är sådant som Jan Myrdal brukade kalla för ”att trolla med truten”.

Löfvens och Anderssons misslyckande var inte ett tillfälligheternas spel. Arbetsmarknadspolitik skapar inte fler jobb, och den minskar inte arbetslösheten, annat än på papperet. Att så är fallet framgår av de utvärderingar av arbetsmarknadspolitiska program som har gjorts genom åren. En färsk sådan kom i början av detta år och med Arbetsförmedlingen som avsändare: Effekter av arbetsmarknadspolitiska program 2010 – 2018: Arbetspraktik, arbetsmarknadsutbildning och stöd till start av näringsverksamhet, Arbetsförmedlingen analys 2021:1.

Rapportens slutsatser är tydliga: ”Resultaten visar att arbetspraktik har haft små eller negativa effekter på övergången till arbete utan stöd inom ett år.” Samma sak gäller arbetsmarknadsutbildningar, där effektutvärderingen visar att dessa ”hade negativa effekter på övergången till arbete utan stöd i början av 2010-talet, särskilt för deltagare under perioden 2012–2014”. Efter 2016 har däremot en förbättring kunnat skönjas då utbildningarna har anpassats mer efter arbetsmarknadens behov samtidigt som ”endast de arbetssökande som har nytta av programmen deltar”.

Stöd till start av näringsverksamhet har en tydligt positiv inverkan på övergång till arbete, men tolkningen av de positiva effekterna ska göras ”med viss försiktighet eftersom deltagarna är en starkt selekterad grupp”.

Slutligen påpekar rapporten att någon bedömning av den samhällsekonomiska lönsamheten av de utvärderade programmen inte har gjorts, och att man givetvis också måste ta hänsyn till de kostnader som programmen ger upphov till. När det gäller andra program som Jobb- och utvecklingsgarantin, Jobbgarantin för ungdomar, Etableringsprogrammet och Förberedande insatser, försvåras utvärderingen av effekterna eftersom programmen utgörs ”av ett mindre homogent utbud av aktiviteter”. Detta kan läsas som: Ett gytter av åtgärder som vi har dålig koll på.

Löfvens misslyckande var dock inte bara synligt med facit i hand. Det var uppenbart från början att Löfven inte skulle kunna uppfylla sitt löfte, eftersom hans program för minskad arbetslöshet var inriktat på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Misslyckandet var alltså intrinsikalt, inbyggt i den valda politiken.

Ty om man kunde skapa fler jobb med arbetsmarknadspolitiska åtgärder skulle det inte finnas någon arbetslöshet. Det är som med bantningsprogram, så som hjärnforskaren Sandra Aamodt har sammanfattat det: Om bantning fungerade skulle alla vara smala.

Thomas Gür