Arbetstiderna håller mig borta från gängkriminaliteten

Vid sidan av att man förväntas skjuta folk – något som antagligen är besvärande även för många yrkeskriminella – är det arbetstiderna som håller mig borta från gängkriminaliteten. Arbetstiderna och arbetsvillkoren överhuvudtaget. 

Det heter ju ”snabba cash” och hela den kriminella myten bygger på just det: pengar som regnar ned som manna, med minsta möjliga ansträngning. Inget svennigt knegande. Direktutdelning jämnt, så länge man är beredd att kompromissa med lag och moral. 

Men, ärligt talat, tyder något som ni har läst eller hört på att det är så ett yrkeskriminellt liv ser ut? 

Det här med skjutandet går ju, till att börja med, åt två håll. Det är inte bara du som förväntas skjuta dina kollegor, dina kollegor förväntas skjuta dig. Arbetsmiljöverket har inte tillåtit den sortens risker i andra branscher, sedan den sista gruvponnyn pensionerades. Och även om vi bortser från det, kvarstår något annat: vardagen. 

Vi ser om Breaking Bad härhemma, femton år efter premiären. Serien håller fortfarande, men en aspekt av Walter Whites kriminella karriär gör större intryck på mig nu, än då: knegandet. 

Slit och släp. Ständigt är det något som måste göras. I rätt ordning och på rätt sätt. Och vissa saker måste göras om och om igen. På samma sätt och med samma övertygelse för den etthundrafyrtiofjärde gången. Visst, det krävs hänsynslöshet och flexibel moral, men det är bara början. En kriminell karriärist behöver dessutom arbetsdisciplin, uthållighet, flit och tålamod. 

Precis samma egenskaper som krävs för en lyckad civil karriär, alltså. 

Skillnaden, kanske ni säger, är utdelningen. Inte ens en framgångsrik byrådirektör kan räkna med att plocka ut en halv miljon i månaden. Sant. Men det verkar inte de flesta yrkeskriminella kunna göra heller. Såvitt jag begriper är den kriminella marknaden en typisk stjärnmarknad: många försöker göra sig en förmögenhet, men bara ett litet fåtal lyckas. Majoriteten är förlorare, eller underhuggare med halvbra lön och osäker anställning. Precis som på finansmarknaden, friskolemarknaden, eller någon annan av alla moderna, legala marknader. 

Ingen skatt? Nä, men när du som kriminell får en bunt pengar i näven, kan du å andra sidan knappt använda den. Då kommer nästa trista arbetsuppgift: att tvätta pengarna. Hur man bär sig åt vet jag inte, men jag föreställer mig dyra och astråkiga resonemang med bokhållare, som i grund och botten är av samma skrot och korn som alla bokhållare – annars vore de värdelösa – men som tror att de är coola och kommer tillbaka med en socka i stället för två efter tvätten. Det låter både roligare och billigare att ägna sig åt Dags att deklarera. Nu kan man inte ens gå förbi bokhållarna genom att slinka in på NK och köpa en flådig jacka kontant. 

Den stora gåtan är med andra ord varför den kriminella världen lockar så många, när den kräver samma tråkiga dygder som den legala världen, sällan ger bättre utdelning och ofta slutar illa. Varför inte lägga samma hårda arbete på att lyckas i den lagliga världen? 

För Walter White var motivationen först en dödsdom i lungcancer, men sedan en känsla av att äntligen ha makt över sitt liv, på ett sätt en gymnasielärare i kemi inte har. 

Kanske är det svaret. Fast den känslan är, förstås, en hallucination, den också. 

***

Läs även: Det är ont om feta anorektiker

Läs även: Sekterna har tagit över normaliteten