Åren kan komma som en befriare

Hög standard, va fan är hög standard? sjöng Peps Persson 1975. Den som inte haft hög standard, brukar inte ha lika lätt som Peps att skriva av betydelsen av det materiella. ”Vad ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa?” Tja, det är ganska många av oss som hellre gråter i en Rolls Royce än i en Volkswagen. Om vi får välja.

När det gäller det immateriella är det svårare. På sistone har några medelålders kvinnor från höger och från vänster klagat över något de förlorat: sitt utseende. De har alltså i sina egna ögon gått från att vara snygga …

Jag tvekade in i det sista. Ska man verkligen skriva vilka de är, är det inte principen som är intressant? Men okej, vi är alla skvallrare och enligt forskningen (underbart uttryck) är det en fin egenskap eftersom skvaller är ett klister som binder oss samman. Ungefär.

Och nu har de ju skrivit under eget namn så det är osäkert om detta ens kvalar in som skvaller: Nina Björk, Åsa Linderborg, Ann Heberlein. De spanar efter den tid som flytt och fördömer det skamliga åldrandet, som alltså är detsamma som det kvinnliga åldrandet. Detta är sagt av kvinnor födda 1967, 1968 och 1970.

Vanligtvis tänkande människor använder alltså sitt problemformuleringsprivilegium till att beskriva sig som yta. Svårt ord, det var Lars Gustafsson som hittade på det, författaren Lars Gustafsson. Han var åttio år när han dog, och jag hörde honom aldrig beklaga ett förlorat utseende.

Växer man upp med föreställningen att just utseendet inte tillhör de egna tillgångarna kommer åren mer som, klyschvarning, en befriare. Du är ännu mindre snygg än förr, men tack och lov smartare än du var. Åren som gick är inte bara försvunna, de har lämnat härligt jävliga minnen av vad som räknas. Och dit hör inte ”good looks”.

När jag var ung men som Dylan sjunger – I’m so much younger than that now – kom Ebba Witt Brattströms Ur könets mörker, 1993. Jag är inte så intresserad av förståelsen av det som särskiljer och bestämmer kvinnlighet. Men Witt Brattström fick mig att läsa Victoria Benedictssons novell Ur mörkret (1888):

”Jag hade lärt mig se med min fars ögon, jag såg från en mans ståndpunkt, vad det vill säga att vara kvinna – – vidrigt, vidrigt, en enda olycka alltifrån födelsen! – Jag förekom mig själv som en skabbig hund.” Och: ”Jag var vacker på den tiden – – det är länge se’n. – Att vara vacker och ung är det enda som inte är skam för en kvinna.”

1888. En del talar fortfarande som om kvinnor blir till i andras ögon. Eller så kanske är detta klagande över år som satt sina spår, bara ett intygande om att man är en ”riktigt kvinna”.

I så fall är det ganska gulligt.

Två saker till. Om inget annat hjälper, skaffa en spegel med snygg belysning, alternativt så trist belysning att du slutar titta i den. Greta Garbo var kanske inte världens vackraste, men hon hade bra belysningspersonal. Fast det där med ”Spegel, spegel på väggen där” är berättelsen om ihålighet. I have two words for your inner child: Grow up. Då är det din blick som räknas.