Året är 2016 – inte 1938

Det är trettiotal. Tyskland har darrat under hyperinflation, massarbetslöshet och soppköer. Medelklassen är förödmjukad och utfattig. En galenpanna som heter Adolf Hitler går framåt i valen.

Det finns inga enkla svar på varför så många människor förfördes av Hitlers förenklade lära.

Som Führeraspirant var Hitler inte ensam. Sebastian Haffner berättar i sina läsvärda memoarer från trettiotalet, »En tysk man«, att tiden vimlade av självutnämnda profeter. Där Hitler hade grovt våld och judehat på programmet, lovade andra att tusenårsriket kunde vinnas genom vegetarianism eller folkdans med extra höga klacksparkar. Tyvärr var det inte de som segrade.

Haffner var tysk jurist och journalist, gift med en judinna. Familjen tvingades fly 1938. Han beskriver inifrån hur nazismen sakta växer fram. När folk börjar reagera är det redan för sent. Haffner skriver: »Nationalism, alltså nationell självbeundran och självtillbedjan, är säkert en farlig mental sjukdom överallt, i stånd att vanställa en nations drag och göra dem fula.«

I våra dagar är det mycket vanligt med paralleller till trettiotalet. Se er omkring: nationalistpartier går framåt, antisemitism och rasism ökar, hatets retorik förgrovas. Det finns tecken i tiden som gör en mörkrädd, men är det trettiotal igen?

Låt oss för en gångs skull sikta in oss på skillnaderna. Vad i vår tid doftar inte trettiotal?

Ekonomin ser inte alls ut som då. Även om tillväxten i EU kunde vara högre, går den stadigt uppåt. Svensk ekonomi går ännu bättre. Arbetslösheten bland inrikes födda är i stort sett borta, och den minskar också bland utrikesfödda. Till och med i Spanien, som drabbats av oerhörda kriser återhämtar sig ekonomin och framtidstron.

Desinformation och faktaresistens är oroväckande tendenser i vår tid, men den samlade utbildningsnivån är enormt mycket högre än på trettiotalet. Något ska det väl ändå betyda? Inte ens då fick fascismen majoritet i alla länder. Starka krafter höll emot, motstånd fungerade. Demokratin utvecklades parallellt med de auktoritära rörelserna. Katastrofen kom efter Hitlers och Stalins pakt, och efter Tysklands expansionskrig.

Den tyske historikern Götz Alys förklaring till Hitlers framgångar är tänkvärd. Ofta handlade det inte alls om ideologi, utan om klassisk missnöjespolitik och välfärdssatsningar – för ariska tyskar. Frikostiga barnbidrag, bostadsbidrag, lång semester och folkbilar åt alla! Det var populärt. För att finansiera detta plundrades judiska medborgare in på bara skinnet, och de besegrade ländernas medborgare fick bidra. Tyskarna stal allt: guldreserv, råvaror, och livsmedel för miljarder. Deras besegrade fiender fick svälta.

Utan att förringa dagens allvarliga gränskonflikter och krigshot – ett omfattande expansionskrig är inte för handen i dagens Europa.

Den amerikanske historikern Timothy Snyder menar tvärtom att ideologin var allt för Hitler. Alla hans planer var  underordnade en enda, raspolitiken. Detta skriver han om i sin omtalade bok, »Den svarta jorden«. Att utplåna den judiska »rasen« och krossa de underlägsna slaverna var nazismens ledstjärna, som Hitler höll fast vid ända till slutet. Rasismen betydde mer för honom än herravälde eller tyska folkets välstånd. När krigslyckan vände ändrade också Hitler uppfattning: »Slaverna är oss överlägsna. Det tyska folket förtjänar inte bättre.« Hitlers vision var i grund och botten en zoologisk utopi.

Hitler släppte lös våldets anarki. Krossandet av stat och rättsapparat var nästa steg. Snyder hävdar att många fler judar dödades i länder där statsmakten var försvagad. Det går att begripa. Den försvagade staten i dagens Libyen, Irak och Syrien hotar minoriteterna mest. I många av den svarta jordens länder krossas staten två gånger, först av ryssarna, sedan av Tyskland, eller tvärtom.

»Passet är det som håller ihop kropp och själ«, suckade en luttrad man i staden Lwow i västra Ukraina.

Snyder har sin styrka i försvaret av rättsstaten. Vi har både EU och FN, men det är bara nationalstaten som kan säkra medborgerliga och mänskliga rättigheter. Så var det då, och så är det i dag. Det är fortfarande passet som håller ihop kropp och själ.

Vår tid har nog av sina egna plågor, utan jämförelser med trettiotalet. Men då som nu är det livsviktigt att värna rättsstaten, demokratin och det öppna samtalet. Demonisera inte motståndaren, och fall inte för nationell självbeundran.

För övrigt kan vi nu se »Spelman på taket« i Uppsala. Tevje slits mellan tradition och tolerans.