Armlängderna och dess problem

Det här med armlängds avstånd. Är inte lätt. Och då menar jag inte främst att politiker ska hålla tassarna från ett fritt och bångstyrigt kulturliv, samt dito forskning, i yttrandefrihetens och för den delen nyfikenhetens och fantasins heliga namn. 

För egen del är jag möjligen frihetlig betongsosse, men framför allt är jag precis som min bortgångne bror situationisten och redaktören Tomas Blom yttrandefrihetsfundamentalist. Visst, historierevisionisten och Förintelseförnekaren Robert Faurisson hade fulfel. Men liksom brorsan och Noam Chomsky tycker jag att han hade rätt att göra det. Idioter ska bemötas med argument, inte munkavle. (Kan också heta munkavel, vilket får en att tänka på en brödkavel – ”cylindriskt trästycke särsk. för hushållsbruk” enligt SAOL. Som om man kavlade ut eller bort käften på en misshaglig människa.) 

Åter till armlängderna och dess problem. Tänk Herbert Tingsten, Olof Lagercrantz, Karl Vennberg, Sten Selander med flera herrar som var bekanta men recenserade upp och ner och fram och tillbaka varandra utan skam eller tövan. 

Troligen är det bättre nu, men svårare ändå i och med sociala medier. Jag är Facebookkamrat med exvis Eva Ström och Hanna Hallgren men tycker mig ändå kunna recensera dem. ”Vi är inte vänner”, skrev Hallgren till mig på Messenger. Allt lugnt. Har blott som hastigast träffat henne på en eller annan litteraturtillställning på Öland. Likaledes vad beträffar Gabriella Håkansson, Jonas Ellerström, Tove Folkesson och Lennart Sjögren. 

När jag skulle eller ville skriva en recce om Barbro Lindgrens ”Dagar i Glömminge” frågade Expressen Kulturs Anna Hellgren om vi kanske var vänner. Njä eller nja, svarade jag. Hon har i och för sig varit här på Kate Larsons och mina gamla litteraturtillställningar ”Dikt och lögn i Södra Möckleby”, men vad sjutton. Även om vi med glesa mellanrum utväxlar brev (per Postnord!). Enstaka gånger samtalar vi i telefon, varvid hon brukar försäkra att hon inte är någon sällskapsmänniska. Men på något sätt är hon nog det ändå. Fast jag har aldrig besökt henne i Ugglan 404, då skulle nog vänskapsgränsen passeras. 

Barbro har för övrigt en utsökt handstil, något som hon har gemensamt med Aase Berg. (Som jag väl heller inte kan skriva om längre, vi är inte nära men ändå på något vis kompisar. Liksom med Fredrik Sjöberg.) Den egna skrivstilen har försnillats, trots att jag i ungdomen var bra på att förfalska sådant som signaturer och skrivna recept. Tordes inte säga till min stränga gamla gynekolog att vi var fler än två som hade smittats av klamydia. 

Vidare finns det glasklara fall. Det kändes noll korrupt att skriva ett förord till en bok med bilder av Elisabeth Ohlson, en sedan länge älskad vän. Andra kära väninnor som till exempel Helena von Zweigbergk, Cilla Naumann, Lena Gemzöe, Maria Södergren, Maria Johansson, Cecilia Uddén och Mian Lodalen funkar knappast att recensera. 

Lägg därtill ett antal gamla pojkvänner såsom Claes Carlsson, Johan Johansson och Max Andersson. Går fetbort. Samma kanske med Bengt Ohlson, Åsa Linderborg och Jesper Högström, vilka jag är ytligt bekant med. Detsamma med Fredrik Ekelund/Marisol M och Stig Hansén. 

Det låter som vore jag värsta mingelmuttan. Men så icke längre. Är ett äldre, lätt reaktionärt gammalt osminkat fruntimmer i landsbygdsexil. Omgiven av ett gäng icke-akademiska, supersmarta grannar. En dörr som inte går att låsa kan de fixa. Noll armlängd.  

Och tornseglarna väsnas lika betryggande som stridsplanen i den öländska himlen. På ett oräkneligt antal armlängder. 

***

Läs även: På Öland finner jag tröst

Läs även: Avhoppad klimataktivist vänder på steken