Kulturbarnen föds in i etablissemanget – men till vilket pris?
Att växa upp med konstnärsföräldrar är knappast någon dans på rosor. Men det innebär fortfarande karriärchanser.
Toppbild: Nordstedts / Kajsa Göransson
Långt upp i åren, i alla fall tills jag fyllde fyrtio, trodde jag att lediga tjänster alltid utlystes och gick till de mest meriterade, begåvade och lämpade för uppgiften.
Hahahahaha.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var delvis tack vare en arbetslivscoach som jag kom till insikt. När man själv inte har det i familjen och kan få råden gratis vid middagsbordet, får man hyra in sådan guidning, vilket jag gjorde en handfull gånger som ung. Det var den coachen, alltid lika piffig i kashmirtröja och sidensjal och med ett litet moln av dyr parfym omkring sig, som berättade för mig att Sverige är ett land där kontakter betyder jättemycket vid anställningar. Jag hade nästan svårt att tro det först. Vilket ju är ett av de största och vanligaste misstagen man kan göra i livet: Att tro att andra människor fungerar likadant som man själv. För mig var det självklart att den med bäst resultat skulle få de bästa möjligheterna. Flit och fina prestationer hade ju gett mig avkastning i form av höga betyg. Och kontakter hade jag när jag gav mig ut på arbetsmarknaden inga alls.
Sedan gick åren och jag insåg till slut att jag hade varit naiv. Meriter är bra, men annat spelar in minst lika mycket. I medie- och kulturbranschen går till exempel vissa efternamn igen på de stora institutionerna och vid de stora tidningarna, i generation efter generation. I USA puttrar ständigt en diskussion om dessa så kallade "nepo babies" och även här i Sverige diskuterar vi de så kallade kulturbarnen. Visst, de ärver kanske en talang – men helt säkert ett kontaktnät.
Nu har ett av dessa kulturbarn, Åsa Beckman, skrivit en mycket läsvärd, personlig essäbok på temat. Hon är sedan många år biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, där hon började skriva litteraturkritik som ung. Samma tidning som hennes far, den modernistiske poeten och författaren Erik Beckman, var medarbetare i. Spelade detta roll för att hon skulle få chansen att komma in på redaktionen? Såhär skriver hon själv: "Den dag vi möjligen själva vill in i kulturvärlden är chansen stor att den person som tar emot vår första artikel varit någon vi hälsat på tillsammans med våra föräldrar och som därför med all säkerhet kommer att läsa alstret med större intresse." Kulturbarn får såklart lättare en första chans. Man kan dock tillfoga att om de inte visar skicklighet så får de antagligen inte vara kvar. Eller?
Boken Kulturbarn: Att växa upp i skuggan av en författare har i alla händelser en annan tyngdpunkt. Med en rad pikanta exempel från Thomas Mann till Olof Lagercrantz visar hon hur kulturbarn ofta är präglade av sina neurotiska och inte sällan alkoholiserade konstnärsföräldrar. Det handlar om ett slags medberoende, där barnen lär sig curla mamma eller pappa, som pendlar mellan storhetsvansinne och djupaste självförakt. Dessa författare är ofta uppburna i offentligheten medan de beter sig som rövar mot sina närmaste. Bland annat kan de vara otrogna och exploatera sina anhöriga i sitt skrivande på samma vampyr-iska vis som Strindberg plägade göra.
Åsa Beckman förmedlar att kulturbarn inte har det så lätt. Frågan är bara om de har det tuffare än andra. Att ha en förälder med narcissistiska drag som lägger över för mycket ansvar på sina barn och som sågar folk på festliga von oben-vis är långt ifrån enkom förbehållet kulturbarn. Nåväl, Åsa Beckman erbjuder intressant läsning och som bonusskvaller får vi veta att Horace Engdahl nedlåtande en gång kallat henne för en "gås". Det var innan hon och systern Eva blev storpotentater i medievärlden.
Ytterligare ett gott råd i yrkeslivet: Var snäll mot praktikanten. Den kan bli din chef.
***
Läs även: Så gick det till när metoo spårade ur
