Ateister är mer missnöjda med sitt sociala liv

För tjugo år sedan tillbringade amerikaner dubbelt så mycket tid med sina vänner som med husdjuren. Men nyligen kom siffror som visade att djuren kommit i kapp och förbi, särskilt bland kvinnorna. Numera får hundar, katter och andra tamdjur mer tid och uppmärksamhet än människor. 

Detta är bara en i raden av tragikomiska siffror som visar att våra sociala liv håller på att förändras, inte bara i USA utan i hela västvärlden. Vänner, familj och medborgare möts allt mindre, och fler talar om en ensamhetskris.   

Det är som att något i det moderna livet drar isär oss, för mönstret märks på många områden. Tonåringar umgås digitalt i stället för att träffas. På restauranger kan man beställa via QR-koder i stället för att tala med en servitör. Och det växande hemarbetet gör att många inte ens träffar arbetskamrater när de jobbar. 

En del av det här är, det får man medge, rätt praktiskt. Andra människor skapar alltid någon form av friktion, medan sociala interaktioner med djur och datorer sällan blir obekväma på det sättet. Men den kortsiktiga smidigheten är dyrköpt i längden. För goda relationer är den enskilt viktigaste lyckofaktorn, och det är ingen slump att den mentala hälsan sjunker i takt med att vårt sociala liv urholkas. 

Journalisten Derek Thompson på The Atlantic noterar ett annat intressant samband, nämligen att kurvorna för religiöst engagemang och sociala relationer dalar parallellt. USA har alltid varit undantaget i det sekulariserade väst, men år 2021 blev gruppen amerikaner som inte är medlemmar i något samfund för första gången i majoritet. 

Människor som inte är religiöst engagerade arbetar mindre volontärt och är mer missnöjda med sitt sociala liv än de som tillhör en kyrka, moské eller synagoga. Dessutom uppger de oftare att de är ensamma.  

Thompson tillhör själv de icke-religiösa och skriver att han alltid betraktat sekulariseringen som något positiv. Men när den i dag slår till med full kraft är han inte lika säker. För religionen verkar varit ett kitt som hållit ihop USA, och nu tynar det bort utan att ersättas av något annat. I sekulariseringens spår följer i stället fragmentisering och polarisering.    

Håller något liknande på att ske här? När Sverige blev modernt skedde det via folkrörelserna: Nätverk av gemenskaper som grenade ut sig över landet och inneslöt de flesta medborgarna. Men under de senaste decennierna har föreningslivet krympt och inte heller här har något nytt kommit i dess ställe.  

Kanske är det verkligen så att det moderna livet drar isär oss? Staten är så stark att vi inte behöver förlita oss på släkt eller vänner. Hollywood serverar en underhållning som gör att vi kan hålla tristessen borta även när vi är ensamma. Och tekniska hjälpmedel gör att vi kan lösa många problem på egen hand.    

I ett sådant samhälle behövs motkrafter, och det är vad kyrkorna och föreningslivet har varit. Lämnade åt våra egna lustar är det lätt att välja bort andra människor, särskilt när vi inte har några praktiska behov av dem. Därför behövs institutioner som ritualiserar det sociala livet, så att det rullar på även de dagar då vi inte har lust.   

Vi behöver platser som vi har åtagit oss att återvända till vecka efter vecka, och år efter år. Gemenskaper som saknar oss när vi uteblir, och som vi kan vända oss till när vi själva behöver hjälp – eller bara längtar efter att träffa andra. För kortsiktigt kanske vi överlever utan varandra, men för att blomstra behöver vi gemenskaper. 

Hundar i all ära, men det är andra människor som är människans bästa vän.  

***

Läs även: En grupp sticker ut i lyckostatistiken

Läs även: Alla skulle må bra av att leva i ett kloster