Atombombsdiplomati

Även de galnaste regimer är på sitt eget sätt ganska klarsynta. Nordkorea har kunnat observera hur det gått till i Irak och noterat att landet invaderades, inte därför att Saddam hade massförstörelsevapen, utan för att han inte hade det. Slutsatsen är enkel, skaffa dig ett kärnvapen själv, och gör det så fort det bara går. Egna kärnvapen är garantin för att landet kommer att lämnas ifred, hur vedervärdig din regim än är.

Den överhängande risken är att fler länder nu börjar använda sig av Nordkoreas sorgligt framgångsrika strategi. Det gäller mest av allt det land som hittills varit fokus för världens kärnvapenoro, Iran. Som förre chefen för FN:s vapeninspektörer i Irak, Hans Blix, påpekar ligger Iran fem-tio år efter Nordkorea i utvecklingen. I Teheran kommer varje steg i konflikten att noteras noga.

Men omvärlden har ännu ett litet rådrum. Nordkorea har bevisligen kapacitet att spränga en liten kärnladdning och har sedan tidigare missiler med lång räckvidd. Men kapaciteten att placera en atombomb i en missil finns inte där ännu. För det krävs ytterligare mer avancerad teknologi.

Frågan är bara, vad kan man göra?

Trots den paranoida oron för invasion i Nordkorea, är ett krig av Iraktyp i praktiken omöjligt. En attack skulle mötas av en av världens största stående arméer. Att bomba Nordkorea är nästan lika riskabelt. Den som färdats den knappa timman motorväg från den välmående tiomiljonersstaden Söul till nordkoreanska gränsen i Panmunjom, vet hur oerhört mycket som står på spel.

Kvar bland handlingsalternativen blir alltså nya sanktioner. De är tänkta att slå mot regimens toppgarnityr, med bland annat stopp för export av all form av lyx till Nordkorea. Men just eftersom landet är så isolerat, och så envetet har strävat efter självhushållning, så lär effekten bli minimal. Det Nordkorea är bra på är smuggling och förfalskning, knappast något som sanktioner biter på. Om det lilla humanitära biståndet dras tillbaka lär det knappast beröra en regim som regelbundet låter sina medborgare svälta ihjäl.

På sätt och vis har alltså Nordkoreas ledning fått rätt. Omvärlden kan inget göra.

Men riktigt så enkelt är det inte heller. Provsprängningen har lett till en viktig förändring, som kan göra hela skillnaden. Kina har nu valt sida, för väst.

Kina är Pyongyangs historiska beskyddare och närmaste granne, det enda land som levererar vital försörjning som nordkoreanerna trots allt inte kan avvara, framför allt olja. För det moderna, kapitalistiska Kina har Nordkorea alltmer börjat likna en bindgalen mordisk gammal mormor som man försöker låsa in på vinden. Hur trött Kina är på sin före detta skyddsling visade man med det stenhårda fördömande som direkt gick ut på kinesiska UD:s webbsajt i måndags.

Men därifrån till att omedelbart sätta Nordkorea i en sådan blockad att regimen faller är steget stort. En granne i inbördeskrig eller full revolution mot kommunistregimen är inget Peking längtar efter. Mest sannolikt är att de försiktiga kinesiska makthavarna kommer att pressa Pyongyang allt hårdare, strypa flödet tills man når resultat.

För USA och EU är detta frustrerande. Västmakterna kan markera och varna men i praktiken är man i dag beroende av den stora diktaturen i öster för att nå sina mål.

Och inget hjälper tydligen mot skurkstater som vill skaffa sig kärnteknologi annat än att isolera dem hermetiskt från tillförsel av det som krävs för att göra bomben. Nordkorea har skickligt utnyttjat omvärldens ensidiga fokus på Iran och Irak. De gånger det har bränt till har splittringen mellan framför allt USA och Kina hjälpt Nordkorea att idka utpressning. Så länge det inte funnits en enad diplomatisk front mot Pyongyang har regimen kunnat förhala och under tiden fortsätta utvecklandet av kärnvapen.

Allt detta visar hur beroende väst är av att vårda någon minimal form världsgemenskap där man når breda överenskommelser som håller, även med repressiva diktaturer som Kina. FN, med sin nye sydkoreanske generalsekreterare, behövs mer än någonsin.