Att avfärda hederskultur är att trampa på de utsatta

Trots att vi skriver år 2022, och att det just i januari i år passerat 20 år sedan det uppmärksammade hedersmordet på Fadime Sahindal, fortsätter flickor och pojkar, kvinnor och män, att mördas, misshandlas och skrämmas till underkastelse i ”hederns” namn. 

Under den gångna veckan hittades exempelvis en 14-årig flicka död i en lägenhet i Nacka. Under tisdagen häktades flickans mamma, 17-årige bror och 21-åriga kusin på sannolika skäl för mordet. Enligt uppgifter till Expressen förekommer misstankar om att hedersmotiv kan ligga bakom mordet som initialt bedömdes som ett självmord, vilket inte är helt ovanligt i dessa fall. Enligt uppgifter i polisens utredning ska familjemedlemmarna ha varit upprörda över att flickan umgåtts med vänner utanför skolan (Expressen 23/5).

Forskare har talat om att omkring 240 000 personer lever under hedersförtryck i Sverige (Aftonbladet 29/5-2017).

I studien ”Ung 018 – En kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck bland unga i Uppsala” från år 2019 som byggde på enkätsvar från 1 063 niondeklassare på 13 skolor i Uppsala, uppgav var femte flicka och var tionde pojke att de levde med krav hemifrån om att vara oskulder när de gifte sig. Av flickorna med två föräldrar av utomnordiskt ursprung uppgav 66 procent att de hade ett sådant oskuldskrav; motsvarande siffra för pojkarna i gruppen var 35 procent. 

Kartläggningen visade också att 46 procent av fickorna som i enkäten uppgav att de inte själva skulle få välja sin framtida partner också svarade att de utsattes för fysiskt våld. 61 procent angav att psykiskt våld förekom i hemmet. Motsvarande siffror för pojkar var 36 respektive 44 procent. 

20 år har alltså passerat sedan Fadime Sahindal brutalt avrättades av sin egen pappa i en trappuppgång i Uppsala. Hur kan det, givet den enorma omfattning av människor som lever i ofrihet i ett av världens friaste länder, ha dröjt ända tills för två år sedan innan en ny straffskärpningsgrund för hedersrelaterade brott infördes i brottsbalken? Hur kan hedersmord ännu inte vara en egen brottsrubricering? 

Och hur kan Centerpartiets vice partiledare Martin Ådahl hävda att hedersbrotten utförs av en ”pytteliten minoritet”, när de siffror som finns gör gällande att det rör sig om minst en kvarts miljon utsatta människor (SVT 18/5)?

De tre frågorna hänger ihop; senfärdigheten beror på att ledande politiker och debattörer fortsätter envisas med att framställa hedersbrotten som sprungna ur ett fåtal fundamentalisters förvrängda världsbild, trots att det är helt uppenbart att handlingarna inte är av marginell karaktär. 

Denna argumentation är problematisk, trots sin eventuellt goda ansats, då den ger sken av att problemet är mindre och mer centrerat än vad det faktiskt är. Samtidigt tonas det faktum ned att många av de vedervärdiga handlingarna – från begränsningar i vardagen till regelrätta mord – sker helt i linje, inte i strid, med hederskulturen. En kultur som i sig syftar till att bevara, eller återupprätta, upplevelsen av (förlorad) makt och kontroll.

När Ådahl och hans meningsfränder talar om de tusentals muslimer som går till jobbet – som vore det någon tröst för brottsoffren att gärningsmännen vid sidan av husterrorn minsann bidrar till statskassan – i stället för att fokusera på de hundratusentals flickor och pojkar, kvinnor och män, som lever i skräck, trampar de ånyo på de redan utsatta. Samtidigt som de, omedvetet, framgångsrikt punkterar myten om att arbete och självförsörjning per se skulle leda till integration.

Och kanske är det just dessa faktorer som gör frågorna svåra; den maktteori som gör gällande att muslimer utgör en underordnad, svag grupp sätts i hederskontexten ur spel när samma muslimer kan utgöra såväl offer som förövare. 

Nej, alla muslimer ägnar sig inte åt hedersbrott. Men en oroväckande hög andel av dem som gör det är muslimer. Varför är det så?

***

Läs även: Erik Hörstadius: Ge grabben medalj – men först en snabb pension

Läs även: Lars Åberg: Hijaben säger: ”Vi vill inte ha ert samhälle”