Att be till Gud är inte som att ringa pizzerian
Den gud som ateismen polemiserar emot finns inte. Ingen seriöst troende tror på den svårövertalade låtsaskompisen som man ber om hjälp.
För att återknyta till min förra kolumn: att Gud existerar, som orsaken till att det över huvud taget finns något i stället för inget, går att inse med förnuftresonemang och logik. Att tro att det finns ett intelligent upphov till universum, tid och rum och allt det som vi kan undersöka vetenskapligt, är faktiskt rimligare än den motsatta. Den motsatta tron är även den en tro som inte kan verifieras med naturvetenskapliga metoder. Sådana metoder kan ju bara undersöka fenomen och orsaker i tid och rum, aldrig utanför eller bortanför det.
Men om man nu kan inse Guds existens med förnuftet, behövs en annan typ av tro för att förstå hur Gud är och samverkar med det som Gud orsakat; vårt universum. Nämligen en tillit till bestämda vittnesmål om hur Gud har meddelat sig och sina avsikter. Det kallas ”gudomlig uppenbarelse”.
En sådan tro överskrider det naturliga förnuftet med dess förmåga till filosofisk argumentation och empiri, men behöver inte utesluta det. Den akademiska disciplinen teologi, grunden för hela universitetsväsendet, är just en rationell reflektion över gudomlig uppenbarelse: källor, innebörd, tolkningar och så vidare.
Religion står inte på något sätt över kritik. Tvärtom innehåller många religioner mycket som är dåligt och problematiskt. Men kritiken kan inte riktas mot påhittade bilder. Ett problem med den missionerande ateism som då och då uttrycks i offentligheten, är inte bara att den är självmotsägande – att hela dess mening är att få andra att tro att det inte finns någon mening – utan att den polemiserar mot föreställningar som ingen seriöst troende har.
När coronapandemin härjade tog flera ateister offentlig strid för att pandemin i sig skulle bevisa att bön är effektlös, och därmed, ytterst, att Gud inte finns. Avsaknaden av observerbar effekt i sig självt skulle motbevisa Guds existens. Men det är en ologisk slutledning.
Guds existens är inte avhängig att Gud hör bön, även om troende tror det, eller att en bön verkställs genom leverans av exakt det som en eller flera bedjande ber om. Det senare är för övrigt inte heller ett kriterium på att bön, givet att Guds existerar, ”fungerar”. De flesta som ber regelbundet ser faktiskt bön som något annat än en metod för beställningar, som om man ringde den lokala pizzerian.
Filosofen och teologen Thomas av Aquino har beskrivit grundförhållandet mellan Gud och världen, inklusive oss som tror på Gud, med begreppen primär och sekundär orsak. Genom att möjliggöra existens, är Gud primär, indirekt, orsak till allt som sker; den som ordnar att något över huvud taget kan ske. Vi, som varelser i världen med frihet att agera, är direkta, sekundära orsaker till det som sker.
Gud och vi befinner oss alltså varken på samma nivå av existens, eller på samma nivå av påverkan. Det är inte så att något alltid antingen skulle orsakas av mig eller av Gud. I själva verket agerar jag och Gud samtidigt på våra respektive nivåer; jag till 100 procent på min nivå och Gud till 100 procent på sin.
Med denna förståelse är bön inte ett sätt att förmå en högre makt att ”ta över”. Exempelvis att få Gud att skriva tentan åt mig, när jag inte har pluggat, eller sköta vårstädningen i bostadsrättsföreningen, för att jag inte orkar. För mig som tror att Gud, som existensens grund, är personlig blir bön i stället ett sätt att alltmer förstå och utforma mitt handlande som den sekundära, personliga orsaken jag är, efter den primära, personliga orsakens, det vill säga Guds, intentioner. Det jag vill är att mitt sätt att handla – mitt direkta, sekundära orsakande – gör världen, där Gud inte finns och verkar på samma sätt som vi, mer lik den primära orsakens uppenbarade vilja.
Kristen tro håller också öppet för att Gud kan ingripa direkt genom mirakel och i det synliga uppenbara något om sig själv. Det för att möjliggöra människans gemenskap med Gud, ofullständigt här i världen och fulländat i en existens bortom tid och rum. Men det vanliga sättet på vilket Gud verkar i världen är genom att ge och upprätthålla oss i vår existens. Och i vår existens kan vi inhämta kunskap om Guds vilja och ändamål, för att alltmer inordnas i en gemenskap med Gud. En gemenskap som märks, och stärks, genom bestämda gärningar. En sådan kunskapsinhämtning sker just genom personlig bön.
Den gud som ateismen polemiserar emot finns inte. Ingen seriöst troende tror på den svårövertalade låtsaskompisen, den osynlige men tvekande medaktören eller på gubben på ett moln.
Det kan enkelt bekräftas empiriskt genom att bara fråga en troende.
***
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst.
