Att bli rik på politik
Vill man bli miljardär är det inte start-ups man ska satsa på. Det är mycket smidigare att göra politisk karriär.
Toppbild: TT
Den tidigare tyske förbundskanslern, marxisten och socialdemokratiske partiledaren Gerhard Schröder har kastats ut ur parlamentet och förlorat sina tidigare privilegier. Orsaken var Schröders oförblommerade, ja, närmast intima samarbete med den ryska gasindustrin och Vladimir Putin. Sedan förbundskanslertiden har Schröder hela tiden arbetat för Gazprom som kallas Putins eget bolag. När Ryssland anföll Ukraina blev det direkt osunt, när den tyska spetsen vägrade kritisera eller bita den hand som födde honom. Detta fick till slut SPD-ledningen att agera.
Frågan är om inte lobbyismen också kan komma att påverka den svenska valrörelsen. Eller den kanske borde det.
Läser man Andreas Cervenkas lysande bok Girig-Sverige inser man att det den svenska ungdomen borde satsa på inte är små riskabla start-ups för att bli miljardärer. Nej, de borde gå med i SSU eller MUF. Ett skickligt manövrerande och en snabb karriär i dessa allt medlemsfattigare organisationer, ger en position i de partier – Socialdemokraterna och Moderaterna – som är lobbyistfirmornas favoriserade rekryteringsbas. Efter jobb i departement eller en plats i riksdagen några år, kan dessa unga själars livsmål gå i uppfyllelse: en välbetald roll som rådgivare eller lobbyist hos storkapitalet, eller dess konglomerat av bransch- och intresseorganisationer.
Partipolitiken och demokratin blir då bara en mellanstation, en slags karriärismens värnplikt för att kunna veckla ut de egentliga ambitionerna – att bli rik genom att tjäna kapitalet.
Läser man Cervenkas bok eller hans artiklar så inser man snabbt att statsvetaren Bo Rothsteins tes håller: det går numera att bli rik på politik.
Här är det viktigt att hålla flera bollar i luften samtidigt. Det måste naturligtvis vara möjligt att arbeta i näringslivet för politiker och även för socialdemokrater. Jag menar, hade inte socialdemokrater arbetat i det kapitalistiska näringslivet för 120 år sedan hade ju inte fackföreningsrörelsen uppstått. Frågan är vad det är man som sosse gör i näringslivet. Producerar man spik eller rådgör man med ledningen om hur man ska försvaga facket? För att i valrörelsen hjälpa läsarna att hålla reda på olika typer av politisk utförsäljning kommer här en enkel guide och typologi.
1. Branschorganisations-lobbyisten
Här hittar vi tidigare presschefer och riksdagsledamöter som inte blev statsråd. Ofta arbetar de inom en bransch- eller intresseorganisation som Vårdföretagarna, Almega eller Friskolornas riksförbund. Den tidigare politikern agerar öppet med eget namn, inte sällan som talesperson. Sinnebild: Ulla Hamilton (M).
2. PR-byrå-politruken
Liknar branschorganisationslobbyisten, men är här konsult på en av de stora PR-byråerna. Här är arbetet hemligt, kunderna avslöjas inte och pengar byter händer utan kontroll. Påverkar lagstiftning och säljer in och avhjälper ”hotbilder”. Här finns mer juniora konsulter men också tungviktare som Göran Persson, som dock oftast mer frontar än driver projekt. Sinnebild: Niklas Nordström (S) under hans tid på Prime. För vidare studier, googla Primeskandalen.
3. Storkapitalets lakejer
En grupp av politikens höga tjänstemän och samordningspersoner är direkta rådgivare åt storkapitalet, tänk Wallenberg och Ax:son Johnson. Eftersom de knappast är bäst på att driva företag är det politiken de ger tips om. Tänk skydda vinster i välfärden. Sinnebild: Stefan Stern (S) först på Investor, sedan Nordstjernan.
4. Kapitalistpolitikerna
Hit hör de som själva skapar marknader eller ser lysande affärsmodeller de senare exploaterar. De lanserade friskolesystemet och startade sedan friskolor. De såg hur usla hyresförhandlare kommunerna är och bildade samhällsägarbolag. Sinnebild: Ilja Batljan (S) som med SBB snart håller på att på kort tid bli en av landets rikaste män på att hyra ut simhallar till kommuner.
5. Strömhopparna
Går direkt från post som hög politiker eller tjänsteman till jobb i näringslivet i samma bransch på ett sätt som får en att undra om de tagit med sig portföljen fylld med hemliga papper. Sinnebild: Björn Rosengren (S) som gick direkt från näringsministerposten och Telia-försäljningen till Kinnevik, eller landstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) som först privatiserade vården i Stockholm och sedan gick rakt till Aleris.
När ni klarat denna grundkurs. Ta med typologin till nästa partiledardebatt. Slå vad med varandra. Gör en prognos. Var hamnar partiledarna när de slutar med politiken?
Om någon anklagar er för cynism, be dem själva föreslå var de hamnar i livet efter politiken.
***
