Att bli vän med smärtan

Du är välkommen hem till mig, men jag orkar bara ha dig här i högst tre timmar. Hur förklarar man det för folk när man varken ser gammal och skröplig ut, eller är synbart sjuk?

För tre år sedan halkade jag på en isfläck när jag var på väg hem från jobbet och bröt armen. Efter 10 dagar röntgades armen igen och jag fick beskedet att armen hade läkt som den skulle. Därefter remitterades jag till en sjukgymnast. I början var jag glad över varje litet framsteg och brydde mig inte om smärtan. När smärtan inte hade gått över efter två år opererades armen. Den ursprungliga smärtan försvann men nu har jag fått nya problem. Jag kan bara använda armen i begränsad omfattning. Jag kan inte bära något med vänster hand eller hålla i telefonen i mer än några sekunder. 

Min kroniska smärta har gjort att jag har svårt att koncentrera mig och blir lätt irriterad. När jag kommer hem från jobbet är jag helt slut och lägger mig direkt på min säng.

Under dessa tre år har jag dock arbetat heltid. Det har varit möjligt tack vare en förstående arbetsgivare och solidariska kolleger. På jobbet är de nöjda med mina insatser och jag känner själv att jag bidrar. Jag är glad över det stöd jag får på jobbet. Jag kan tydligen få tillräckligt mycket gjort med en arm. Däremot försummar jag mina vänner.

Förut ordnade jag stora fester vid de muslimska högtiderna, men det är omöjligt nu. Det är inte matlagningen som är problemet, utan det är umgänget med många människor under en hel kväll som gör mig trött och att jag får ont. På morgonen när jag vaknar halv fem har jag inte ont och känner mig pigg. Tyvärr är det ingen av mina vänner som vill komma på en kopp te eller har lust att prata i telefon vid den tiden på morgonen, innan arbetsdagen börjar. Smärtan slår till redan tidigt på eftermiddagen, så det är nästan uteslutet att bjuda hem någon efter jobbet. Som tur är behöver arbetsgivaren mig tidigt på morgonen när jag mår som bäst.

Jag har testat olika umgängessätt. Jag har bjudit hem några få vänner klockan 12 en lördag och det är jättetrevligt de första två timmarna, men sedan orkar jag inte mer. Men vännerna har det fortfarande trevligt och märker inte att jag blir tyst och försöker massera axeln. Skulle de komma tillbaka om jag sade att ni får gärna fortsätta ha trevligt utan mig för jag måste gå och lägga mig? Jag har också funderat på om det är bättre att jag rakt ut säger att de måste gå hem nu? Jag blir osäker och landar i att inte bjuda hem någon. 

Släktingarna däremot är jag inte lika försiktig med. Jag vet att de är tålmodiga, finner sig i att bli utkörda och kommer snällt tillbaka så fort de får en ny chans. Dessutom har jag ålderstigna grannar som är lediga och gärna bjuder på en kopp te klockan 8 en lördagsmorgon. 

Jag har valt och fått möjlighet att arbeta heltid, men smärtan och valet att arbeta har begränsat mitt sociala liv. Borde jag ha gjort annorlunda? Människor omkring mig tycker att jag borde sjukskriva mig och läkaren är beredd att göra det om jag vill och i den omfattning jag själv tycker är lämplig. Men jag tvekar. Under de 14 år jag har arbetat inom psykiatrin har jag träffat så många människor som precis som jag har råkat ut för en olycka, fått ont, och har blivit sjukskrivna under lång tid. De har varit ensamma hemma med sin smärta, sökt vård, och fått ännu starkare, ibland till och med narkotikaklassade, mediciner. De blir läkemedelsmissbrukare, deprimerade och till slut orkar de inte med sin smärta och vill ta sitt liv.

Det är där jag möter dem. Det visar sig att de har vänt sig till många olika läkare för att på så sätt kunna få ut mer av sina starka mediciner. Det är möjligt därför att vi inte har ett centralt läkemedelsregister och patienten kan spärra sina journaler. Hur kan vi upprätthålla ett sjukvårdssystem som tillåter att människor fördärvas på det här brutala sättet? 

På grund av det jag såg i psykiatrin sade jag tidigt nej till morfin och har kämpat vidare med endast Alvedon. Jag har också insett hur förödande det kan vara att isolera sig hemma och varit angelägen om att fortsätta arbeta. Jag kommer troligen aldrig bli av med smärtan och har tagit till mig släktens råd att bli vän med min smärta. Arbetet kan vara stressigt och besvärligt och inte alltid så roligt, men det erbjuder alltid en distraktion från smärtan. Tidigare, innan olyckan, kände jag mig duktig och hade alltid gott självförtroende. Jag var övertygad om att jag gjorde nytta för samhället. Numera blir jag snabbt trött och lättirriterad på eftermiddagarna och oroar mig ibland för att jag inte räcker till. Men för mig är det inte ett alternativ att gå ner i tid eller sjukskriva mig för att ha mer ork till mina vänner. Jag vill jobba så länge jag kan och känna att jag bidrar till samhällsnyttan.

***

Läs även: Våga ta strid mot fundamentalisterna

Läs även: Jag ser tvångsvård som en rättighet