Att det krävs en utlänning för att älska svensk folkmusik

Izzy Young står i sin musikbutik vid början av 2000-talet och skäller ut en journalist för att denne borde skriva om svensk folkmusik i stället för att bara ställa frågor om Bob Dylan: »Ingen i det här landet bryr sig om sitt kulturarv  … Ni jävla svenskar vill bara ha amerikansk skit! Ni vill inte betala ett öre för svensk kultur men att gå på rockkonsert för tusen kronor, det är inga problem!«

Ibland ska det till en utlänning för att älska svensk folkmusik på ett riktigt reservationslöst och envist sätt. Izzy var smeknamn för Israel, han föddes 1928 och växte upp i Bronx, New York, dit hans judiska föräldrar hade immigrerat från Polen, långt före andra världskriget.

Scenen inledningsvis skildras i dottern Philomène Grandins bok Glöm allt men inte mig, som utkom nyligen.

Till Sverige kom hennes far – i folkmusikkretsar en legendar och kultfigur – vid början av sjuttiotalet, då han och flickvännen var gravida. På den tiden hade svensk folkmusik en hausse, det dansades polskor och hambo över hela landet, men Izzy Young höll fast vid sin musikaliska passion långt efter att knätofsar blivit omodernt. Nästan ända fram till sin bortgång 2019 drev han sitt Folklore Centrum på Södermalm i Stockholm, där han ordnade konserter varje vecka och på gammalmodigt vis klippte och klistrade ihop tidningen som bevakade den svenska folkmusikscenen.

Folklore Centrum var, kan man säga, en pendang till det ställe han haft på nedre Manhattan i sin ungdom, då han lärde känna poeten Allen Ginsburg och ordnade spelningar åt den unge trubaduren Bob Dylan. Att han hade upptäckt Dylan var något som i slutet av livet förde Izzy Young ända in i Gyllene salen och Nobelbanketten. Då var han dessvärre redan insjuknad i alzheimer. Vilket inte hindrade att han i maskopi med poeten Kristina Lugn smusslade ner dukningens chokladdekorationer i fickan, att ha till senare.

Philomène Grandins berättelse är ljuvlig, enkel, gripande och även förbryllande. Efter att ha sträckläst boken undrar jag vad jag just tagit del av. En levnadsteckning över en originell musikentusiast och kulturproducent? Historien om kärleken mellan far och dotter, nästan sublim i sin intensitet och lojalitet? Eller är boken en sjukdomsskildring, som illustrerar hur livet påverkas för den som är anhörig till en person med allt gravare demens? Slutligen kan den också läsas som ett dokument om barnfattigdom. På så vis liknar den Åsa Linderborgs självbiografiska Mig äger ingen. Här finns samma smärtsamma resonans, även om det inte finns något missbruk inblandat.

Grandin beskriver osentimentalt hur pappans skrala ekonomi gjorde att de under tre år bodde illegalt i källaren till butikslokalen. Den var ostädad och de fick duscha hos damerna som hade skrädderiet i nästa kvarter, eftersom det bara fanns en liten toalett. Dottern beskriver hur hon stal mat ur vänners kylskåp, för att pappans var tomt. Eller hur de kunde fördriva timmar i Kungsträdgården, i väntan på att någon de kände skulle bjuda dem på lunch. Till slut kom lilla Philomène på att hon kunde fiska upp mynt ur önskefontänen. Seger! Det räckte precis till en burk fiskbullar i dillsås.

Trots att detta först och främst är en berättelse skriven med värme och kärlek, blir den drabbande just eftersom Philomène Grandin redovisar scener där fadern uppenbarligen brister i omsorgen om sitt barn. Dessa partier blir som en sten i skon under läsningen. Jag trodde aldrig att jag skulle rekommendera skavsår, men det gör jag alltså nu.