Att dö tidigt har sina fördelar

Japanskan Chiyo Miyako avled i september 2018. Hon blev 117 år gammal och var världens då äldsta människa när hon dog.

Norman Mailer sa en gång att det inte är något fel på hög ålder men att man ska ha förstånd att dö i tid. Han menade alltså att man ska ha förstånd att dö innan alla de gamla vännerna är borta. Eller, så här: Man bör inte bli världens äldsta döda människa som ännu lever.

Nu uppstår då allt oftare frågan hur länge vi människor kan leva. Till 110? Till 130? Kanske är utvecklingen rent av gränslös, jublar någon. Den allra senaste forskningen visar att 105 är ett slags plattform. Efter 105 tycks människan sluta åldras. Risken för död jämnas ut eller sjunker till och med. Resultatet väcker enligt Financial Times frågan om det finns en »fixed maximum human lifespan«.

Ja, den frågan har redan tidigare ställts ur olika synvinklar. I José Saramagos roman »Dödens nycker« slutar folk i ett land plötsligt att dö. Efter initialt jubel uppstår oro. Den katolska kyrkan inser att utan död finns ingen återuppståndelse och utan den finns ingen kyrka. För begravningsentreprenörer och försäkringsbolag mörknar framtiden betänkligt. I familjer med äldre anhöriga ser man för sig en utdragen evighet med blöjbyten. Varpå maffialiknande grupper börjar kidnappa de gamla och föra dom till ett grannland för att där dö normala dödar.

Ett annat svar på frågan levererades redan 1882 av Anthony Trollope. Hans roman »The fixed period« handlar om eutanasi.

»The fixed period« utspelar sig på en liten fiktiv ö nära Nya Zeeland. På ön Britannula har invånarna byggt en demokratisk republik. Där finns också en lag som säger att alla männi-skor på ön ska avrättas innan de har fyllt 68 år. Doktrinen kallas för the fixed period.

Ett år innan den planerade avrättningen ska den gamle inhysas i ett särskilt hus som kallas för »Necropolis«. Där ska han få förbereda sig för slutet, obekymrad av arbete eller tiggeri och påträngande fattigdom. Han ska bli matad och väl omhändertagen. När dagen för livsslutet kommer ska inhysingen först tilldelas morfin och sedan sänkas ner i varmt vatten där några viktiga ådror på kroppen öppnas med kniv.

Trollope valde att placera »The fixed period« i ett framtidsland, kring år 1980, dock inte i Orwells 1984. Initiativet till den fixerade livslängden har kommit från öns president John Neverbend. Han beskriver dödsrädsla som en mänsklig svaghet.

Han resonerar också så här: Om alla människor avrättas vid 68 blir ingen gammal och skröplig. Då avskaffas ålderdomens givna fattigdom och alla de sjukdomar som radas på hög. Folket på Britannula blir snabbt det rikaste och lyckligaste på jorden.

Mannen med det subtila namnet John Neverbend har valts till president som 30-åring. Men när de första kolonisterna på Britannula närmar sig den fastställda dödsåldern uppstår oro. Någon får för sig att dödsåret ska ändras från 68 till 70. En annan oroar sig över arvsfrågor. Det uppstår hätska dispyter om när folk egentligen är födda.

Dispyterna övergår i ett folkligt uppror. I slutet av romanen avsätts Neverbend från sin post genom en militärkupp. Han förs på fregatt till England. The fixed period avskaffas omedelbart.

»The fixed period« är kanske inte stor litteratur men den blev Anthony Trollopes sista avslutade roman. Den sålde i 877 exemplar. Trollope avled i december 1882 efter att ha tillbringat de sista sex månaderna på ett vårdhem, drabbad av en stroke.

Han blev 67 år och 7 månader gammal.