Att döstäda bort livet
I flera år har den kolorerade veckopressen fyllts av texter inspirerade av den kinesiska pseudovetenskapen feng shui eller av den japanska »organisationskonsulten« Marie Kondos böcker, med budskapet att man ska göra sig av med sina saker – särskilt de man inte använder regelbundet eller blir glad av. Ytterligare olja gjuts nu på denna eld av Margareta Magnussons bok »Döstädning«, som uppmanar folk att innan de dör sopa bort spåren av sina liv, sälja släktklenoder och hålla hemmet i ett tillstånd av homestylat dockskåp, så att ingen efterlevande ska kunna ana sig till vilket liv de levt.
Det är något väldigt obehagligt över tanken att man inte får ligga någon till last – och att denna skräck för att ta emot hjälp nu inte ens gör halt vid döden. Jag kan inte tänka mig en värre värld än en där alla lever enligt devisen »ensam är stark«, aldrig ber sina vänner om hjälp, inte ligger anhöriga till last, lider ensamma, »döstädar« så att ingen ska behöva rota i deras kartonger – och varför inte kröna det hela med ett assisterat självmord så ingen behöver besöka dem på långvården?
Tacka vet jag en äldre vän som frankt avfärdade döstädandet med kommentaren: »Om barnen får ärva en sexmiljonersvilla får de för sjutton också ta några veckor och kånka prylar!«
Det handlar även om en rädsla att låta eftervärlden få reda på sanningen om en. Även detta är mycket tråkigt! Det finns förstås skandaler väl obehagliga för ättlingar, men de flesta brev, dagböcker, foton och minnesföremål bidrar tvärtom till en ökad kunskap om, förståelse för och kärlek till den avlidne.
Det värsta med döstädning och kondosk rensning är att man hugger av den traditionens pulsåder som löper genom en släkt och kultur, som gör en till en del i något större. Få saker har för mig betytt så mycket som att vara omgiven av föremål som ärvts eller skänkts som gåva: en pokal med farmors farfars monogram, ett ingraverat datum som betyder att mormor och morfar fick såssleven när de gifte sig, farfars cigarettetui, en gåva av faster; att kunna läsa farmors mors brev från klosterskolan i Bayern eller morfars fars från hans sista år i livet, dödssjuk på Falu lasarett ...
Magnusson ger rådet att sälja släktsmycket så att barnen inte ska kunna bråka om det, och i stället låta dem dela på pengarna. Så lågt! Pengar är ingenting; ett smycke som varsamt förmedlats från generation till generation något alldeles, alldeles underbart. Det du ärvt har du bara fått som gåva – att göra sig av med det är att stjäla från sina ättlingar!
Att tro att man »rensar« det barnen inte vill ha och sparar det väsentliga är välment men missriktat. Efter 15 år som arkivarie vet jag att de mest meningslösa arkiven är de där arkivbildaren själv plockat ut de papper han tror eftervärlden behöver.
Ska man följa Kondo ska allt som inte gör en glad eller som man använt de senaste åren kastas bort. Enligt samma tanke antar jag att arkiven, biblioteken och museerna (allt som skiljer oss från grottmänniskor) ska brännas. För det vi har i vår ägo är ju just små privata arkiv, bibliotek och föremålssamlingar. Och att rensa ut allt som ger sorgliga minnen är så grunt – det ger en falsk glättighet som av uppåttjack.
Visst, man får inte bli en Joakim von Anka som värderar guldmynt högre än människor. Men bevarade föremål och arkiv har en fantastisk förmåga att knyta oss samman med det förflutna och de döda. Det handlar även om att återfinna delar av sitt liv som man annars skulle ha glömt. Alla flydda år är lika mycket ens liv som det ögonblick man lever nu, och allt som kan få en att minnas behövs för att hålla en samman som människa.
Läs mer av Edward Blom
