Att förenkla språket jämnar inte ut några klyftor
Att ersätta de och dem med dom är ett exempel på en kortsiktig dumsnällhet. Det är inte så man suddar ut klasskillnaderna i samhället.
Toppbild: TT
I Lund, i början av 1990-talet, i en helt vanlig skola, lärde jag mig äntligen stava ordet "berättelse". Något år tidigare hade familjen anlänt till Sverige och den första tiden i förskoleklass var min ständiga följeslagare en tolk som översatte det som sades från svenska till rumänska. Skillnaden mellan "e" och "ä" minns jag som extra knepig, de dubbla konsonanterna som svårbegripliga, och den röda markeringen i skrivboken efter fredagens återkommande rättstavningsprov som ytterst frustrerande.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men jag fortsatte traggla, göra fel, och försöka hitta olika system som skulle hjälpa minnet på traven. När de första betygen väl sattes i ämnet svenska, i högstadiet på den tiden, var vi två som fick högsta betyg. En helsvensk och så jag. Stoltheten kände inga gränser, all ansträngning hade varit mödan värd och de otaliga böckerna jag slukat genom åren hade inte bara gett mig tillgång till minnesvärda berättelser utan också en känsla för språkets konstruktion och melodi.
Då var det inte tal om att man inte skulle lära sig att skilja på "de och dem", att språket skulle utarmas till oigenkännlighet, eller att man inte skulle lära sig att skriva prydligt för hand – oavsett vem man var eller varifrån man härstammade. Visserligen hade den gamla, snirkliga handstilen tagits bort och det som kallades för "ny skrivstil" tagit över, men budskapet som inpräntades i invandrade Alice och helsvenska Anna, i professorns dotter och busschaufförens son, var att vår bakgrund inte hade någon betydelse.
I stället för att dra ifrån, att förenkla och förkorta och därigenom fördumma, var utgångspunkten att ge oss grunderna för att möjliggöra framtida påbyggnader. Vi lärde oss att stava, att sätta punkt och kommatecken, att skilja på tal- och skriftspråk. På så vis suddades klasskillnaderna bort och skolans kompensatoriska ansvar fick genomslag i praktiken.
Denna tanke, att höja det mentala taket i stället för att sänka det imaginära golvet, genomsyrade också arbetarnas historiska studieförbund. Bildning och förkovran skulle inte vara något exklusivt för borgar- och överklassen och därmed utgöra ytterligare en klassmarkör. Därtill underlättades föreningslivet, liksom det praktiska deltagandet i politiska partier och folkrörelser – kort sagt det demokratiska deltagandet – av förmågan att göra sig förstådd och att förstå andra.
I dag är utvecklingen en annan: tidningarnas artiklar blir kortare och kortare, språket allt enklare, pedantiskt rensat från metaforer, avancerade ord och bisatser. I diskussionen om fördelarna med en "de och dem"–reform framhålls just klassperspektivet som en betydande faktor. Genom att ta bort orden som många, inte minst yngre och invandrade, tar fel på, tänker man sig kunna sudda ut skillnaderna mellan dem som kan – och de andra.
Det är raka motsatsen till idén om vikten av att lära ut de korrekta grunderna till samtliga, själva antitesen till tron på att de flesta visst kan lära sig att behärska det gemensamma språket. Det är en naiv, kortsiktig dumsnällhet som maskerar problemet utan att gå till botten med dess orsaker. De vars föräldrar kan kommer också i fortsättningen att kunna lära sig, medan de andra aldrig ens kommer att få en ärlig chans.
Läs även: Korruption möjliggörs i mångfaldens namn
