Att förstå Putin är inte att tycka om honom

Ett bonusbarn kom nyligen hem med en avancerad läxa. Analysera Korea­kriget ur ett maktrealistiskt perspektiv, löd uppgiften. Jag hade aldrig hört begreppet och var därmed inte till någon större nytta, men det gav i alla fall anledning att täppa till kunskapsluckan. Det maktrealistiska tänkandet, lärde jag mig, kan spåras till antiken och sammanfattas enklast i uttrycket »makt ger rätt«. Den kanske mest framstående samtida uttolkaren av skolan heter John Mearsheimer och är professor i statsvetenskap i Chicago.

Som så ofta är fallet när man lägger märke till någon eller något började professor Mearsheimer strax dyka upp i mina flöden. I ett gästinlägg i The Economist gav han väst skulden för kriget i Ukraina och på Youtube framförde han ungefär samma budskap. Om inte USA så oförblommerat hade stött Ukrainas närmande till väst och Nato de senaste femton åren, så hade Putin inte sett sig tvungen att invadera, lyder resonemanget.

Det möts naturligtvis av en våg av protester, men kritikerna missar poängen. För ur ett maktrealistiskt perspektiv gör stormakter i varje läge allt de anser nödvändigt för att garantera sin säkerhet och gynna sina geopolitiska intressen. Maktrealismen svarar alltså inte på moralfilosofiska frågor om huruvida det är rätt att föra krig eller inte. Den är ett verktyg för att förstå mäktiga staters bevekelsegrunder och därmed också bättre begripa varför de gör som det gör i olika lägen. Och, visar det sig, ett användbart angreppssätt.

I intervjun med Rysslandsexperten Martin Kragh dyker det upp igen: »Man kan säga att Irakkriget 2003 var en slags bekräftelse för Putin. Om du är riktigt ekonomiskt och militärt mäktig så kan du skapa dina egna regler. Då är du inte bunden av de folkrättsliga reglerna och kan invadera ett annat land. Men bara om du är en riktig stormakt«, säger Kragh.

Läs också den djuplodande artikeln om Ukrainas historia. Där beskrivs bland annat hur den absoluta makten i Ryssland redan för mycket läge sedan samlades i händerna på en enda person, på ett helt annat sätt än i Ukraina och Väst­europa. En tradition som lever kvar.

Både det maktrealistiska och det historiska perspektivet gör det lättare att förstå hur Vladimir Putin ser på världen. Men de gör det inte lättare att tycka om honom.

Jon Åsberg, chefredaktör och vd

***

Läs även: Jon Åsberg: Xi fick vi!

Läs även: Lumpen, kom tillbaka!