Att gå i inre exil
I väntan på det stora slaget mot maskinerna sitter vi inreexilare hemma, bläddrar i papperstidningar och fingrar på vinylerna.
Toppbild: TT
Min man beskrevs just i en tidningsartikel som försvunnen, för att han inte syns så mycket i Stockholm. Själv är jag så försvunnen, att det inte ens märks att jag är försvunnen.
Alltihop började när vi bestämde oss för att gå i inre exil. Inre exil är att leva kvar i sitt lands outhärdliga läge och att sluta publicera sig.
Nu slutade vi inte publicera oss, så spelar det någon roll om man skriver för andra, eller inte? Svaret är svårfångat, men vi måste ju leva och skriva är det vi kan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För alla som tycker att inre exil är svårbegripligt, tänk dig hur du går en stockholmsgata fram där människor med extremt stora hörlurar oseende går mitt på trottoarerna. Du går ner i tunnelbanan och hamnar bland ett tjugotal mobiltelefoner med vidhängande människoögon, och fingrar. Du köper en överprissatt latte av någon som inte tittar på dig, och får frågan hur mycket dricks du vill lägga.
Behovet av inre exil ledde till landsbygden i Skåne. Utan referenser i övrigt, till ett öppet landskap. Där grusvägen ner till den övergivna stranden blev på riktigt.
Där försöker du undkomma ett galet politiskt landskap, och det är nu det blir komplicerat. Det beror på mobilen. För det finns täckning överallt.
När det är du som är filtret måste man fråga sig vem som lärde dig att säga nej? En protestant säger nej till djävulen, men det var väl ingen som sade att mobilen var något annat än frälsning? Nu vet vi att framtidens maskiner inte åt alla lycka bar. Men vi är jävligt medgörliga.
Utom ungarna då, som har börjat protestera. Redan för tre år sen skrev New York Times om ”The New Luddites”, tonåringarna som träffades i Prospect Park för att läsa Dostojevskij, Vonnegut och Kerouac. De vägrade iPhone och gör det fortfarande. De kör fliptelefon så att deras föräldrar kan få tag på dem.
Uppföljarartikeln slutar med att en av dem siar om sin framtid: ”Drömmen för mig är att vara omöjlig att nå. Att inte ha någon telefon alls.”
I väntan på det stora slaget mot maskinerna sitter vi inreexilare hemma, bläddrar i papperstidningar och fingrar på vinylerna, i sällskap av Lisa Abend. Hon är vår utsända som tagit på sig att resa utan internet. Varje månad reser hon till något hörn i Europa, utan att googla först. Hon gör inte bokningar på nätet, använder inte GPS, krogrankningar, Tripadvisor eller Uber. Har ni hört så galet?
Bara resorna bokas över nätet, för som hon påpekar finns inga telefontjänster som är värd att vänta på.
Lisa Abend skriver berättelser från sina analoga resor fast det motsägelsefulla är väl att breven inte anländer i brevlådan, utan hämtas hem via en app. Men den som valt att gå i inre exil, ska inte hålla på och göra sig bred. Nu gäller det att visa tacksamhet mot världen av igår.
Vi rör oss i periferin, inte av ideologiska skäl utan för att ”the centre cannot hold”, som i Yeats ”Återkomsten”.
Här kommer en framtidsövning som vi kan tacka världen av igår för. Vilken av dessa tolkningar är bäst?
Allt längre ut i kretsen cirklande
hör falken inte falkeneraren;
allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt
blir oskuldens ceremonier dränkta;
de bästa saknar övertygelse,
de sämsta fylls av intensiv passion.
Tolkning Malte Persson
Kretsande runt i allt vidare virvlar
hör falken ej mera falkenerarens röst;
i sär faller tingen, mittpunkten sviktar,
världen har givits det vilda i våld;
tidvattnet löses i blodiga töcken,
oskuldens riter dränkas i blod;
utan all tro är de bästa, de sämsta
fyllda av våldsamma lidelsers eld.
Tolkning Erik Blomberg
Kretsande i allt vidare spiral
hör falken inte falkeneraren;
allt faller samman; navet dras isär;
ren anarki släpps lös över världen,
och blodigt tidvatten, och överallt
dränks det oskyldigas ceremonier;
de bästa tror på ingenting, och de sämsta
är fyllda av förtätad lidelse.
Tolkning Ann-Kristin Åklint
Självklart är också publiceringen av den här texten en självmotsägelse. Men vilket mänskligt beteende värt namnet är inte det?
***
Läs även: Woke-språket har blivit en klassmarkör
Min man beskrevs just i en tidningsartikel som försvunnen, för att han inte syns så mycket i Stockholm. Själv är jag så försvunnen, att det inte ens märks att jag är försvunnen.
Alltihop började när vi bestämde oss för att gå i inre exil. Inre exil är att leva kvar i sitt lands outhärdliga läge och att sluta publicera sig.
Nu slutade vi inte publicera oss, så spelar det någon roll om man skriver för andra, eller inte? Svaret är svårfångat, men vi måste ju leva och skriva är det vi kan.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För alla som tycker att inre exil är svårbegripligt, tänk dig hur du går en stockholmsgata fram där människor med extremt stora hörlurar oseende går mitt på trottoarerna. Du går ner i tunnelbanan och hamnar bland ett tjugotal mobiltelefoner med vidhängande människoögon, och fingrar. Du köper en överprissatt latte av någon som inte tittar på dig, och får frågan hur mycket dricks du vill lägga.
Behovet av inre exil ledde till landsbygden i Skåne. Utan referenser i övrigt, till ett öppet landskap. Där grusvägen ner till den övergivna stranden blev på riktigt.
Där försöker du undkomma ett galet politiskt landskap, och det är nu det blir komplicerat. Det beror på mobilen. För det finns täckning överallt.
När det är du som är filtret måste man fråga sig vem som lärde dig att säga nej? En protestant säger nej till djävulen, men det var väl ingen som sade att mobilen var något annat än frälsning? Nu vet vi att framtidens maskiner inte åt alla lycka bar. Men vi är jävligt medgörliga.
Utom ungarna då, som har börjat protestera. Redan för tre år sen skrev New York Times om ”The New Luddites”, tonåringarna som träffades i Prospect Park för att läsa Dostojevskij, Vonnegut och Kerouac. De vägrade iPhone och gör det fortfarande. De kör fliptelefon så att deras föräldrar kan få tag på dem.
Uppföljarartikeln slutar med att en av dem siar om sin framtid: ”Drömmen för mig är att vara omöjlig att nå. Att inte ha någon telefon alls.”
I väntan på det stora slaget mot maskinerna sitter vi inreexilare hemma, bläddrar i papperstidningar och fingrar på vinylerna, i sällskap av Lisa Abend. Hon är vår utsända som tagit på sig att resa utan internet. Varje månad reser hon till något hörn i Europa, utan att googla först. Hon gör inte bokningar på nätet, använder inte GPS, krogrankningar, Tripadvisor eller Uber. Har ni hört så galet?
Bara resorna bokas över nätet, för som hon påpekar finns inga telefontjänster som är värd att vänta på.
Lisa Abend skriver berättelser från sina analoga resor fast det motsägelsefulla är väl att breven inte anländer i brevlådan, utan hämtas hem via en app. Men den som valt att gå i inre exil, ska inte hålla på och göra sig bred. Nu gäller det att visa tacksamhet mot världen av igår.
Vi rör oss i periferin, inte av ideologiska skäl utan för att ”the centre cannot hold”, som i Yeats ”Återkomsten”.
Här kommer en framtidsövning som vi kan tacka världen av igår för. Vilken av dessa tolkningar är bäst?
Allt längre ut i kretsen cirklande
hör falken inte falkeneraren;
allt faller sönder; centrum är för svagt;
ren anarki släpps lös på världen, lössläppt
ett blodmörkt tidvatten, och överallt
blir oskuldens ceremonier dränkta;
de bästa saknar övertygelse,
de sämsta fylls av intensiv passion.
Tolkning Malte Persson
Kretsande runt i allt vidare virvlar
hör falken ej mera falkenerarens röst;
i sär faller tingen, mittpunkten sviktar,
världen har givits det vilda i våld;
tidvattnet löses i blodiga töcken,
oskuldens riter dränkas i blod;
utan all tro är de bästa, de sämsta
fyllda av våldsamma lidelsers eld.
Tolkning Erik Blomberg
Kretsande i allt vidare spiral
hör falken inte falkeneraren;
allt faller samman; navet dras isär;
ren anarki släpps lös över världen,
och blodigt tidvatten, och överallt
dränks det oskyldigas ceremonier;
de bästa tror på ingenting, och de sämsta
är fyllda av förtätad lidelse.
Tolkning Ann-Kristin Åklint
Självklart är också publiceringen av den här texten en självmotsägelse. Men vilket mänskligt beteende värt namnet är inte det?
***
Läs även: Woke-språket har blivit en klassmarkör
