Att ha fel på riktigt är en konst

En mig närstående poet kallar hyllorna Stasi-arkivet, mitt klipparkiv där jag med exemplarisk Ordnung förvarar allt jag har skrivit sedan debuten i Västerviks-Tidningen 1976. Rubbet. Även böckerna förstås. Som samlare kan jag bara inte motstå lockelsen som ligger i att ordna och sortera, som vore arkivet en minnesbank vars yttersta syfte är att glömma något annat. En av mina böcker finns i 28 olika utgåvor, varav somliga lovar att bli rariteter. 

I dystra stunder dras jag till detta arkiv, nu senast när DN:s chefredaktör Peter Wolodarski tog heder och ära av Lena Andersson för något hon skrivit om klimatet. Angreppet gjorde mig betryckt, särskilt som han gjorde en affär av att Andersson en gång haft fel. Vem har inte det? Nu är det förstås fullt möjligt att Wolodarski själv har visat rätt som en kompass i ett snöre om halsen ända sedan sin tidigaste gärning som journalist (Barnjournalen) men det är inte troligt. Hur som helst har jag haft fel många gånger, och ett exempel är en tidig artikel i just Dagens Nyheter. 

En pärla i min samling. Bara rubriken! 

”Det blir ingen Öresundsbro!” (DN 9 maj 1987). 

Oss emellan är jag lite besviken på att mina meningsmotståndare, de som söker belägg för att jag är en verklighetsfrånvänd feltänkare, aldrig har gjort sig omaket att gräva upp den där debattartikeln. Jag skrev den ihop med en kamrat vars namn inte ska nämnas, för hon kan bli generad av minnet, men det ska ni veta, alla gaphalsar i sociala medier, att på åttiotalet fanns bara en enda debattsida i Sverige som betydde något, och det var den i DN. Vi var unga och arga. Ägde hela scenen för en dag. 

Håll med om att missbedömningen var stor, i ordets egentliga mening monumental. Man kan faktiskt inte ha mycket mera fel än så. Ändå tål texten att läsas än. Utfallen mot ansvariga ministrar och statssekreterare, samt chefen för en sedermera kinesisk bilfirma, var åtminstone frejdiga. Ett av argumenten vi anförde mot bron var för övrigt skogsdöden, om nu någon minns den, så min vän och jag kan även beslås med rena sakfel. Och ovanpå det referenser till experter av typen Gunnar Adler-Karlsson. Att ha fel på riktigt är en konst. 

Tjugo år och några arkivpärmar senare åtog jag mig så en vacker dag att recensera Hans Palmstiernas klassiker ”Plundring, svält, förgiftning” (1967). En omläsning alltså. Sådant borde man syssla med oftare. Recensionen började: ”Varje gång miljödebatten upphör att vara debatt, och tillfälligt glider in i en av sina mer desperata, evangeliska faser, finns anledning att hejda sig ett ögonblick och kanske se tillbaka, tänka tyst och fråga dem som nu är döda. Vilken skräck förstörde era nätter? Vilka hot förmörkade er tid? Och vad hände egentligen sen?” (SvD 1 juni 2007). 

Fel igen.  

Jag trodde aldrig att klimatfrågan skulle bli kvar i sin liksom gudfruktiga fas och att man skulle bygga kring den som en kyrka, komplett med småpåvar, inkvisitorer och helgondyrkan. Ordet klimatförnekare, som dök upp 2006, kunde väl ändå ingen vettig människa ta på allvar, tänkte jag. En tröst är att också Hans Palmstierna hade fel, rejält, i sina förutsägelser om att all förbränning av olja och kol kunde utlösa en ny istid. Äldre läsare minns vädret på sextiotalet. Tanken var inte orimlig. Uppsåtet var i alla händelser gott. Som väckelseskrift är boken svårslagen. 

Det Lena Andersson tycks förstå bättre än Peter Wolodarski är att mediernas braskande frontrapporter från självförstärkande klimatkollapser utan ände underblåser den USA-mässiga polarisering som ingen tänkande människa vill importera. De som tror att problemet stavas Fox News men aldrig New York Times (eller tvärtom), har helt enkelt för få strängar på sin banjo, eller vad det heter. 

Av klimatologin jag en gång läste i Lund minns jag ingenting, och även om studierna som helhet gav en viss förståelse för hur vetenskap fungerar, lärde jag mig i sammanhanget mer av Bibeln, som jag läste på fritiden, framför allt om de hängivnas hybris och önsketänkande, om syndafall, botgöring, skam och frälsning – allt det där som vid sidan av sociologiska iakttagelser i utkanten av medier och massrörelser kan förklara varför jag ofta känner sympati för notoriska tvivlare.  

Till syvende och sist är det nog fråga om läggning, ungefär som samlandet. När jag för nu ganska längesen var miljöintresserad fanns i den rörelsen inte mycket pengar och makt. Pessimister fanns, men inget prästerskap. Många väljare, färre följare. Det stämmer inte att jag ständigt är på jakt efter något att inte tro på. Ibland bara. 

***

Läs även: Extremoväder i tyckosfären

Läs även: Tänk att folk fortfarande går på AI-tramset