Att inte bära på skylten ”Slutet är nära” har blivit ett etikettsbrott
Det gäller att reagera adekvat nu när fascismen kommit tillbaka, för att tala med DN:s husmystiker Björn Wiman.
Toppbild: AP
Aftonbladet, alltid noga med sina källor, toppade sin hemsida häromdagen med braskande nyheter från Nostradamus och ”den blinda mystikern Baba Vanga”. Ett gediget journalistiskt arbete med hängslen och rem, för man måste väl utgå från att ”den blinda mystikern Baba Vanga” inte kunnat läsa Nostradamus och att vi därför har att göra med två av varandra oberoende källor.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så, alltså, detta är vad ni har att vänta er av det kommande året, enligt Aftonbladets ”kusliga dubbelprofetia”: ”grymma krig”, ”en forntida pest värre än fienden” och möjligen också utomjordingar, som ska landa vid ett ”stort sportevenemang”. Det sistnämnda är dock inte bekräftat av Nostradamus, utan bara ett bonustips från Baba Vanga.
Hur det än blir med marsmänniskorna tycks det vara ett minnesvärt år vi har framför oss.
Aftonbladet ligger förstås rätt i tiden, för det har skett en rockad i offentligheten. Den brukar bestå av nittioåtta eller nittionio procent vardagslunkande, smågnälliga, navelskådande medieknegare och en eller två procent febriga profeter med plakat som utlovar världens undergång. Nu är det tvärtom. Att inte bära på skylten ”Slutet är nära” har blivit ett etikettsbrott och ännu en av de där vattendelarna som skiljer onda från goda. Klimatfrågan var förstås den stora mobiliseringsfrågan, men nu är den på väg att passeras av Donald Trump. Det gäller att reagera adekvat nu när fascismen kommit tillbaka, för att tala med DN:s husmystiker Björn Wiman.
Och visst är det en fascinerande genre.
Alla dessa mer eller mindre krystade försök till förklaringar av varför så många amerikaner röstade på Trump, till exempel. Förklaringsmodellerna spänner från okunnighet till ondska, men kommer aldrig nära någon förståelse. Inte ens – eller kanske allra minst – när journalisterna får tag på Trumpväljare och frågar dem.
Har ni någonsin ställt er frågan varför alla de här artiklarna behövs? Hur kommer det sig att det krävs extra utförliga förklaringar för att förstå varför folk röstar på Donald Trump, men inte för att förstå varför de röstar på Harris, eller för den delen Macron, eller Andersson eller Kristersson?
Trumpväljarna som journalisterna talar med tycker förstås inte det. De förstår inte varför de skulle ha mer att förklara än någon annan. Man har en uppsättning åsikter och förhoppningar röstar på den kandidat som bäst speglar dessa. Men för journalisterna gör sådana svar bara saken än mer gåtfull. Det måste finnas något annat som förklarar det här. Trumpväljare kan omöjligt bara vara som väljare i allmänhet. Det måste vara något särskilt fel på dem. Och eftersom det är själva premissen för frågan, finns det inte ens en teoretisk möjlighet till ett tillfredsställande svar. Varje fråga skapar bara än större förundran.
Det är sådant som driver fram känslan av kontrollförlust. Om man sedan piskar på sin kontrollförlust i ångestfyllda lamentationer spalterna upp och spalterna ned kan man snart se apokalypsen randas vid horisonten.
Resultatet blir att Trumpapokalyptikerna blir alltmer lika Trumpfanatikerna. De kan inte ta en förlust, utan att döma ut hela systemet: att Trump alls kan vinna i allmänna val måste betyda att systemet är felkonstruerat. Bara ett resultat – en Harrisvinst – är förenligt med demokrati, frihet och allt det andra.
Men likheterna går djupare än så, just i föreställningen om en snar undergång.
Undergångstron som politisk drivkraft brukade vara en liten subkultur som bars av evangelikala pastorer i vad som i svensk press föraktfullt kallades ”kristna högern”. Just det faktum att de alltid hävdade att slutet var nära och såg järtecken i allt, gjorde dem till åtlöje i offentlighetens huvudfåra. Nu utgörs huvudfåran av deras liberala spegelbilder.
Men visst är slutet är nära. För den här kolumnen.
***
Läs även: Därför jublar börserna över Trumps seger
