Att inte glädjas åt Israels framgångar mot Hizbollah är perverst och fegt

Hassan Nasrallah bet i gräset och det vore för mycket att förvänta sig att svenska gator skulle fyllas av jublande och flaggviftande firare. Den typen av spontana glädjeyttringar är förbehållna slakt, våldtäkt och kidnappning av judar. Men är inte förstämningen en aning för utbredd? 

Förspelet till Nasrallahs möte med martyrens utlovade 72 jungfrur är glasklart: 

Libanon är en stat som kollapsat och som upplåtit sitt territorium till en aggressiv terrorgrupp, finansierad och beväpnad av regionens största skurk: Iran. Det är som om jämtlänningar, skåningar och västmanlänningar till sist bestämde sig för att de inte stod ut med varandra, förvandlade Sverige till en kraftlöst kvoterad låtsasstat och lät SKP bygga upp en av Ryssland militariserad stat i staten på svenskt territorium. Om SKP-milisen sedan ägnade sig åt att dagligen lobba raketer på Røros, Lillehammer och Oslo, skulle vi bli förvånade om norrmännen surnade till? 

Visst vore det tragiskt för alla oss svenskar när norrmännen började svara på attackerna, men problemet uppstod trots allt i ett tidigare led: när vi lät Rysslands SKP-krigare göra som de ville inom våra gränser. Om norrmännen fick en bunkerknäckare av amerikanerna och lyckades få in en fullträff i något bergrum under Karlsborgs fästning, där SKP:s generalsekreterare satt och doppade i kaffet, vore det, på det stora hela, en bra sak. 

Det är mer komplicerat, säger ni, och det är det förstås. Saker som inte är mer komplicerade än att de uttömmande kan redas ut i en kolumn på 3 700 tecken är inte värda att skriva en kolumn på 3 700 tecken om. Och även komplicerade saker har en och annan okomplicerad sida. Till exempel denna: 

Det kommer aldrig att bli tillstymmelse till fred i Mellanöstern så länge regimen i Iran har något att säga till om. 

Det är inte en diskussionsfråga, utan ett faktum. Och då infinner sig förstås nästa fråga: hur kan man tänka sig att regimen i Iran får mindre att säga till om? 

Vi vet vad vi drömmer om. En folklig resning, av det slag som var i gång efter att Mahsa Aminis hade misshandlats till döds av den iranska moralpolisen, på grund av att hon inte burit slöjan till deras belåtenhet. Ett Gandhi- och Mandela-ögonblick, som vi kan hylla, utan att skruva på oss. 

Det kan hända. Det kan också inte hända. Oddsen, så långt, talar mot att det händer. Det är kostsamt att vara Gandhi eller Mandela, när priset är att ens lik genast hängs upp i en kran. 

Så, vilka är alternativen? 

Att döma av förstämningen, inte minst i medierna, efter Nasrallahs död, är det att allt förblir vad det är. Alla borde sitta i båten, vilket innebär att Iran får stå kvar vid rodret. 

Låt mig få anmäla en avvikande uppfattning. ”Status quo” låter, liksom det mesta på latin, som en god idé. Det betyder inte att det är en god idé. 

Att inte glädjas åt Israels förbluffande framgångar mot Hizbollah är perverst och fegt. Att Benjamin Netanyahu drivit fram dem av rent egenintresse i egenskap av regeringschef för en regering som antagligen är den farligaste Israel haft, gör inte framgångarna mindre välkomna. Att insatserna är höga och att stridslyckan kan ha vänt, redan innan det här publiceras, är sant. Men att skoningslöst slå mot den iranska regimens försök att kontrollera regionen är nödvändigt. Förr eller senare oundvikligt. 

Hela detta helvete startade, därför att regimen i Iran såg hur makten höll på att slinka den ur händerna genom Abraham-avtalen, de första ljuspunkterna i Mellanöstern på länge. De försökte förklä det hela till något annat och fick med sig västerländska studenter och opinionsbildare, fyllda av foliehattiga teoribyggen, eller länsstolspacifism. Nu har, äntligen, konflikten hamnat där den hör hemma: i Irans knä. 

Det kan sluta mycket illa. Men alternativet skulle garanterat göra det. 

***

Läs även: "Attackerna kan leda till fred på sikt"

Läs även: Tidslinje: Det här har hänt sedan 7 oktober