Att inte höja brytpunkten är ett löftesbrott
Vad är det bästa och sämsta med höstbudgeten? Regeringen sviker i framför allt ett avseende.
Toppbild: TT
Det bästa med regeringen Kristerssons höstbudget är de ökade anslagen till de politikområden som tillhör statens kärnuppgifter och som länge har varit försummade.
Jag syftar på förstärkningarna av försvarsbudgeten, polis- och rättsväsendet, migrationspolitiken med tillhörande frågeställningar som bättre kontroll på samordningsnumren, avvisning och utvisning av utländska medborgare som inte har residensrätt i landet.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Migrationsfrågorna är givetvis också en viktig del av statsmaktens kärnuppgifter; nödvändigheten för ett land att inte ha porösa gränser, att ha kontroll på vilka som residerar inom dess territorium och ytterst att ha kontroll över hela sin yta.
Dessa erforderliga satsningar i att söka återupprätta statsmaktens mest centrala funktioner ger oss en fingervisning om det arv av politisk inkompetens som Kristerssons regering har fått överta – av regeringarna Andersson och Löfven, samt av regeringen Reinfeldt och även längre bakåt.
Emellertid kan vi inte räkna med någon kortsiktig utdelning på dessa tillskott, eftersom det är enklare och snabbare att förstöra fungerande system än att bygga upp dem, särskilt att återuppbygga dem. Ett turkiskt ordspråk lyder: ”En enda dåre kan slänga en sten i en brunn, men fyrtio kloka kan inte få upp den.”
I det perspektivet behöver man inte vara en politikens Richard Feynman för att lista ut att regeringen Kristersson framöver kommer att behöva skapa förtroende för sin förmåga att utföra ett långsiktigt, uthålligt och konsekvent politiskt arbete som ger utdelning först längre fram.
Detta konstaterande för oss även över till det sämsta med regeringen Kristerssons budget. Och det är att den årliga uppgraderingen av gränsen för statlig inkomstskatt kommer att pausas 2024. Justeringen, som ska göras automatiskt vid varje årsskifte, syftar till att brytpunkten för statlig inkomstskatt ska följa inflationstakten – på samma sätt som bidrag och pensioner höjs.
Nu väljer dock regeringen Kristersson, med diverse ovidkommande motiveringar, att bryta denna utlovade automatik och detta utställda vallöfte.
Det allvarligaste med detta löftesbrott är inte dess ekonomiska konsekvenser att statsmakten självsvåldigt beskattar befolkningen med ytterligare 12 miljarder kronor.
Det allvarligaste är inte heller att löftesbrottet, enligt finansdepartementets egna beräkningar, leder till ”att arbetsutbudet på lång sikt minskar med motsvarande ca 11 000 helårsarbetskrafter till följd av förslaget”. (Fi2023/02401, s 8)
Inte heller är det allvarligaste att regeringen Kristersson genom detta förfarande överger den strävan som har funnits inom borgerligheten att gå mot en allt plattare skatt, utan i stället ökar progressiviteten i skatteskalan.
Det allvarligaste är löftesbrottets långsiktiga konsekvenser. Löftesbrottet är sålunda inte bara principiellt förkastligt, då ordhållighet är en av rättsstatens viktigaste egenskaper. Ty när Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg gläds åt detta löftesbrott med att det innebär att ”vi aldrig mer behöver höja den här brytpunkten” finns det anledning för regeringen Kristersson att dra öronen åt sig.
Regeringen är å ena sidan i behov av att skapa långsiktighet, uthållighet och trovärdighet inför politiska förändringar som kommer att bära frukt först längre fram. Å andra sidan bryter den både mot principer om automatik och egna vallöften.
Det är inte vidare slugt. För att uttrycka det milt.
Thomas Gür är ekonom, kommunikatör, företagare och borgerlig debattör.
Här kan du läsa Markus Kallifatides svar på samma frågeställning.
***
