Att jubla över döda judar är i vissa kretsar alltid en fest
De vänsterradikala Hamaskramarna för bara en gammal europeisk tradition vidare.
Toppbild: TT
När såg ni senast judar jubla på svenska gator, efter ett massmord på palestinier? Jag minns det inte. En prudentlig poäng, kanske, för etikettsregler och god smak är trots allt en bisak vad gäller massakrer, men likväl en kulturskillnad.
Man skulle kunna tänka sig att det vore lite av en uppförsbacke att heja på folk som skriker ”Gud är stor” när de skär halsen av försvarslösa civila, men så enkelt är det inte. Ideologi kan ursäkta det mesta. Det vi ser när Hamas paraderar med misshandlade lik, hånar bortrövade barn och skjuter morgonpendlare, förklarar radikala aktivister, är ”dekolonisering”.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”Vad trodde ni alla att dekolonisering betydde? Vibbar? Uppsatser? Essäer? Losers”, som Najma Sharif, en omhuldad amerikansk-somalisk skribent, läxade upp kräsmagade meningsfränder på sociala medier. Detta samtidigt som de 260 liken efter avrättade festivalbesökare i södra Israel började samlas in. Svenska vänsteraktivister tweetade vidare.
Och vi vet vad som kommer nu.
Vi kommer att få – den är förresten redan i gång – en livlig diskussion om den israeliska statens många tillkortakommanden. Om hur Netanyahu underminerat rättsstat och demokrati, om radikaliseringen och eftergiftspolitiken gentemot judiska extremister, om bosättares trakasserier av palestinier. Lika säkert är att vi inte kommer att få en motsvarande diskussion om Hamas. Det finns trots allt gränser för hur vindögd man kan göra sig med hjälp av ideologi. Att gå i god för Hamas respekt för demokrati, rättsstat, humanism och kompromissvilja, ligger på andra sidan den gränsen, till och med för inbitna postkolonialister.
Det kommer också att talas en hel del om en ”tvåstatslösning”. Mer precist om hur Netanyahu övergivit den tanken och om hur det som nu hänt är en konsekvens. Men det kommer inte att talas särskilt mycket om att Hamas finns till för att utplåna Israel, en mission som är svår att förena med tvåstatslösning.
Och när det här blodbadet är slut – eller åtminstone tar en paus – kommer vi med säkerhet att påminnas om att betydligt fler palestinska civila än israeliska civila har dött. Men utan någon djupare diskussion om vad det beror på. Inget om att Israel, till skillnad från Hamas, inte aktivt riktar in sig på att döda civila. Inget eller mycket lite om att Hamas välkomnar civila förluster, eftersom det gagnar deras propagandasyften. Det är förstås precis de syftena som den här statistiska övningen tjänar. Närmare bestämt för att underhålla två tankar: dels att det är judarna, inte palestinierna, som är översittarna, dels att västvärlden inte riktigt räknar palestinska liv. Det verkliga problemet – att Hamas inte bryr sig om palestinska liv – kommer att hamna i bakgrunden.
Det är inte postkolonialismen som placerade oss här. Den är bara det senaste uttrycket för västerländskt självförakt, med sin civilisationskritik och sin dröm om den ädle vilden. Det är ingen slump att Carl Bildt, efter Hamas attack, vill se mer svenskt bistånd till Palestina och får entusiastiskt medhåll av Anne Ramberg. I övre europeiska samhällsskikt, särskilt de med tysk anstrykning, är romantiken kring det arabiska och obehaget för det judiska en gammal tradition. De vänsterradikala Hamaskramarna för den bara vidare.
De som hurrade och firade i Helsingborg, Kristianstad och Malmö var förstås mer direkta. Postkolonialism i all ära, men att skära halsen av en jude är i de här kretsarna alltid en fest, oavsett teoretisk grund.
***
Läs även: Ett monumentalt misslyckande för Israel
