Att leva är att ingå i en riskgrupp
Vår kultur är fixerad vid risker. Och vi tycks ha glömt hur vi ska förlika oss med det faktum att risker är oundvikliga.
Läkarens röst på min telefonsvarare var sträng: ”I morgon”, förkunnade den, ”börjar du äta Trombyl.” Att jag på detta bryska vis ordinerades blodförtunnande läkemedel (potentiell biverkning: hjärnblödning) hade ett skäl, nämligen att jag vid tidpunkten kommit ett par månader in i en så kallad riskgraviditet.
Mitt välsignade om än kanske inte helt planerade tillstånd – i sig en uppenbar konsekvens av högriskbeteende – hade visat sig innebära inte ett till barn till, utan två. Och därför befann jag mig alltså nu på listan över gravida med ökad risk för havandeskapsförgiftning, tillsammans med personer med högt blodtryck eller övervikt – ja, faktiskt tillsammans med omkring 40 procent av alla kvinnor som föder barn överhuvudtaget, om jag förstått saken rätt – och skulle därför på rent statistiska grunder medicineras.
Min nästa erfarenhet av bördan i att tillhöra en riskgrupp kom när jag för första gången yppade min avsikt att föda dessa två barn, liksom mina två tidigare, i hemmet och inte på sjukhus: Hemförlossning! Med tvillingar, absolut inte! Det är en riskgraviditet! I stället skulle jag, började jag förstå, vara glad om jag kunde föda vaginalt överhuvudtaget, eftersom en tvilling som lagt sig i fel läge i livmodern skulle innebära att vården rekommenderar kejsarsnitt på grund av, just det, ökad risk. Liksom igångsättning i vecka 38 om förlossningen inte kommit igång på naturlig väg – eftersom statistiken säger att risken för komplikationer är som minst då.
Sammantaget kan man säga att min empati med pandemins omtalade riskgrupper – en tillhörighet som allt eftersom isoleringen fortskred i allt högre grad fick karaktären av social brännmärkning snarare än markör för särskild omsorg – under de gångna månaderna vuxit i takt med min mage, som minst. Och att jag under samma tid också haft tillfälle att fundera över hur vår kultur egentligen förhåller sig till fenomenet risk.
I sin lysande studie Tänk om från 2020 belyser sociologen Roland Paulsen hur riskmedvetenheten i vår tid antagit mer eller mindre patologiska dimensioner, såväl på individ- som samhällsnivå. Paulsen ger en bild av hur ett samhälle byggt på riskaversion tenderar att förstora upp vissa risker och tona ned andra, inte sällan på ett ganska godtyckligt sätt, och hur etiken, som författaren beskriver det, tenderar att ge vika för kalkylen, så att överväganden om hur vi bör leva blir till sifferexercis snarare än filosofi. På ett samhällsplan är idealet att kunna förutsäga och kontrollera alla livets osäkerheter – och på det individuella planet är resultatet inte sällan en fruktlös kamp med den envisa aningen om att detta är omöjligt.
Och kanske är det just som ett svar på denna belägenhet som journalisten Niklas Ekdals nyutkomna Hur vi levde bäst bör läsas – en bok som försöker formulera samtidens dilemma i dialog dels med de kristna dödssynderna, dels med aposteln Paulus dygder. Tillgång till ett begrepp som förtröstan, menar Ekdal, skulle vara av avgörande värde i vår tid, men problemet är att ingen längre minns dess innebörd. Inte så att unga svenskar ogillar konceptet, de vet bara inte vad det betyder. Men, menar Ekdal, klandra inte ungarna; fråga i stället varför vi vuxna så aktivt ”mallar samhället efter Gladiatorerna och Paradise Hotel”.
Det är en fråga värd att ta på allvar — för på samma gång som denna typ av sensationslysten underhållning, där deltagarna utsätter sig för risker och förnedring som de flesta av oss gärna skulle slippa, blivit samhällets måttstock, tycks vi i allt högre grad ha glömt bort vad verkligt risktagande innebär. Och i än högre grad tycks vi ha glömt hur vi ska förlika oss med det faktum att det i vart och ett av livets ögonblick är oundvikligt. Att man tillhör en riskgrupp enbart genom att leva är kanske ingen nydanande insikt, men den är faktiskt inte mindre sann för det.
***
