Att missa borrelia borde kosta

Jublet efter mordet på Brian Thompson på Manhattan i december satte fingret på hur trasigt USA är. MAGA-kepsar och Brooklynliberaler enades kring ett ruttet vårdsystem och en försäkringsbolags-vd:s död. 

UnitedHealth Groups börskurs hade rusat 2 300 procent sedan Thomson började i koncernen på 00-talet. Konkurrenterna, som inte nobbade 30 procent av kundernas ersättningsanspråk utan bara hälften så många, var också vinstmaskiner. 

USA:s vårdsystem används ofta som skräckexempel, men sällan tas hänsyn till fördelarna för den stora allmänheten. Att det kapitalistiska klassamhällets losers i vanmakt går online och hyllar mordet, som taget ur filmen Joker med Joaquin Phoenix, är ”the price of doing business” och borde bara förvåna den som aldrig hört talas om Marx. Eller Engels. Majoriteten får enastående vård i USA, mycket bättre än här.  

Mitt enda lilla klagomål som privatsjukförsäkrad i USA är till exempel av lyxkaraktär: Jag blev biten av en hund och fick inte lämna vårdcentralen med mindre än min signatur på en enorm bunt dokument. De var rädda för mitt försäkringsbolag utifall jag, säg, fått rabies. En kommersiell ängslighet som förklarar varför vården i USA är dyr, men det är knappast den sjukes prioriterade besvär. 

Här i Europa är vården jämlikare: halvdålig för alla. Som bäst är den om man är rik, har kontakter och kan tala för sig. Som sämst om man saknar en eller alla tre av dessa företräden.  

Beroende på politisk läggning har experter olika idéer om hur vår sjukvård ska bli lika bra som jämförbara länder. Debatten tar aldrig slut. Samtidigt står 600 000 medborgare i kö för en träff med en specialist, eller att få en operation. Sådant drabbar inte försäkrad medelklass i USA. Och även i det mer sverigeliknande landet Kanada slog Högsta domstolen fast 2020 att kö inte betyder vård – tvärtom bryts då kontraktet mellan stat och medborgare. 

Smått eller stort, allvarligt eller trivialt – vi har eller hör ständigt historier om kass vård. Det kan vara att efter tre års utredning få sin ADHD-diagnos, men sedan inte få medicin eftersom Socialstyrelsen bara tillåter psykiatriker att skriva ut den. Det kan vara samma sossestyrelse som tvingar läkare att förskriva Atarax till patienter med ångest, det kan vara kö till knäoperationer. Själv ringde jag vårdcentralen så sent som i förrgår för min sons räkning. I USA hade jag fått en tid senast i morgon, här anmodades jag att återkomma i januari då det ”nog kommit in nya tider”.  

Helt sjukt, tänker man och sväljer förnedringen.  

Men ibland är det allvar: 

En vän, sent i augusti, fick rejält ont i ryggen, på ett obestämt vis ni vet, som man kan få. Jag tänkte borrelia, fan vet väl jag, är ingen läkare men alltid kul att ställa hobbydiagnoser. Läkarna gav honom intravenöst morfin och senare Oxynorm från vårdcentralen. Det sägs ju vara kul med morfin men han blev bara sjuk i magen. Eländig avgiftning följde, smärtorna fortsatte, inlagd igen, och under tolv dagar på ortopeden förstod man ingenting. 

Efter tjat från anhöriga som litat alldeles för mycket på auktoriteter, togs till sist blodprover. 

Visade sig vara borrelia.  

Som lekman tänker man här att någon medicinskt utbildad under fyra månaders lidande hade kunnat fundera på att ta ett enkelt blodprov. Tyvärr var det för sent när det väl hände. Hans smärtor, ben utan muskler och fötter utan känsel är på grund av den missade diagnosen något han troligen får leva med resten av livet.  

I bästa fall kan LÖF, vår trivsamma version av försäkringsbolag, godkänna ersättning för förlorad inkomst medan läkarna kan somna om. 

***

Läs även: Vårdkrisen går att lösa

Läs även: Vita kränkta män får inga ursäkter