Att sopa saker under mattan är ett underskattat knep
När 40+ kvinnor delar med sig av sina bästa life hacks handlar det inte om att reda ut saker – tvärtom.
Toppbild: Lucas van Oort
Häggen hade just slagit ut när jag i söndags satt under de vita blomsterklasarna och pratade i telefon med en god gammal vän som är årsrik, som det heter, och klok. Himlen var ljusblå, fästingarna satt pigga och lystna på grässtråna. Hon och jag hade inte hörts sedan innan kriget bröt ut den 24 februari. Så jag undrade hur hon hade reagerat på det skakiga läget.
”Har du någon plan för barn och barnbarn? Har ni lagrat förnödenheter?” undrade jag och fingrade på min rosa muminmugg. Under krigets första veckor hade jag i likhet med många av oss plikttrogna medborgare sett till att skaffa ett lager av konserver och torrvaror. ”Nej”, svarade hon. ”Men på landet har vi egen brunn, och kaminer. Så där kan vi vara allihop, har jag skämtsamt sagt till dem.”
Skämtsamt, som om kriget vore en osannolikhet! Typiskt henne, tänkte jag, att vara sådär oneurotisk och tillitsfull till att allt ordnar sig. Själv har jag uppfostrats i en annan anda: räkna inte med att det ordnar sig. Ett slags Murphys lag med familjetwist, på grund av historiska händelser, eller tja, krig helt enkelt, men jag ska inte tråka ut er med det.
Poängen är att inte ens katastrofberedda människor orkar oroa sig i evighet. När lådorna med pulvermos, konserver och kex blivit undanstuvade på kattvinden, plastdunkarna för vatten gömts undan i källaren och kriget i Ukraina pågått i nästan tre månader, så mattas den akuta känslan av. Och i vakuumet som uppstår inträder… våren.
Visst fortsätter kriget med full styrka därborta. Tusen mosade unga ryssar på en enda dag. Massvis av ukrainska barn och civila deporterade till Ryssland, ukrainska kvinnor våldtagna, män dödade. Det är så ofantligt mycket smärta och lidande att ta in och så många risker och scenarion att hålla reda på. Sveriges Natoansökan. Putins vrede och hot.
Och samtidigt… slår syrénen ut här i kvarteret och äppelträden knoppas. Möjligen är det något med den pollenrika vårluften, för plötsligt – märker ni det? – har kriget glidit ur folks medvetande och i stället har en avtrubbad lättsamhet inställt sig, som ger en lust att dricka bubbel med grannarna i deras nya trädgårdsmöbler.
Det är självklart ett lyxbeteende att kunna titta bort, förunnat den som inte drabbats av kriget, än. Och om man för en kort stund återigen tänker på Ukraina – för inte alls länge sedan tänkte man ju på kriget jämt – så svindlar det till. Men det blir också allt lättare att låta bli att tänka på just det, och lättare att i stället grubbla över semesterplaner eller hur det ska bli med badrumsrenoveringen, nej den blir nog inte av i år heller.
Helt i enlighet med denna allmänna lättsinniga anda kom jag att tillbringa första veckan i maj åt idel tillställningar. Socialt hände mer på en vecka än vad det gjort under en hel pandemi. Allt krönt av en stor dammiddag där värdinnan fyllde jämnt och de medelålders gästerna i tal fick formulera sina bästa livsknep, som en gåva.
Ingen enda av dem talade om prepping. Två råd utkristalliserade sig under kvällen: 1. Skaffa en hobby. 2. Sopa saker under mattan.
Det första rådet är självförklarande. Det andra avsåg att flera i sällskapet insett värdet av att låta besvärliga saker bero, tills trasslet med tiden trampats ner i glömskan och nästan försvunnit. Tvärtemot vad många tror när de är unga, måste inte allt i relationer redas ut, alla problem inte genomlysas. Livet är fullt av konflikter, orättvisor och knöligheter. Ibland får man bara lämna dem därhän.
Och så rullar våren in, allt slår ut i blom, och allt existerar samtidigt.
***
Läs fler kulturkrönikor av Nina Solomin:
