Att stycka en människa
Spelplats: ett äldreboende i Stockholm. Vintertullen. En lång korridor. Bak någons dörr hörs rop på någon. Utanför den här dörren, en rullator. Innanför, en trevlig lägenhet, blommor på balkongen, äldre möbler i varsdagsrummet, hela stora familjen på foton i bokhyllan bredvid skyttemedaljerna.
Runt soffbordet, två vårdchefer, den gamle mannen (som närmar sig nittio fast det inte riktigt syns utanpå), den medelåldriga dottern (som denna dag ser nästan äldre ut, eller är hon bara återhållet arg?). Samt en biståndsbedömare.
Eftermiddagssolen genom persiennerna gör deras ansikten randiga, som satt de alla inburade bakom ett galler.
En slags förhandling tycks pågå. Ord och meningar studsar runt i rummet.
Städning varannan vecka … dusch två gånger … promenad en gång … handling två … rakning …?
»Men han kommer ju inte ut!« »Vi brukar fråga om han vill.« »Men hur?!«
Det petas och gnetas i de livsviktiga detaljerna. Smuts, missar, slarv. Påpekanden och anklagelser. Bortförklaringar och ursäkter.
Den gamle mannen tillfrågas då och då, uppfordande och högljutt, i ditten som datten. Men han är trött. Mötet är förlagt till tiden för hans eftermiddagsslummer.
Ett ögonblick tycks också ett lugn infinna sig. Frågorna har sorterats ut, biståndsbedömaren har lovat att ta med sig dem och återkomma med beslut. Man närmar sig samförstånd. Men så säger då dottern ordet »nagelklippning« och förhandlingen börjar om igen.
Denna gång är den medelåldriga dottern så kylig som bara hårt tyglad ilska kan åstadkomma. Äldreboendets chefer tittar kravfyllt på biståndsbedömaren. Stämningen pressad och ansiktena bredrandigt skuggade av en sol som går ner.
Mötet slutar som vanligt med att alla skakar hand. Biståndshandläggaren lovar att »titta in i det här«, försöka »leverera« och alla klappar uppmuntrande på »brukaren«. Mod, gamle man!
Denna scen inträffar dagligen i vårt land. För en ovan betraktare kan den tyckas absurd och farsartad. Gamla människors behov uppdelade efter taylorismens principer. Kontroll via uppstyckning.
Nu råkar just denne gamle man bo på det kritiserade Vintertullen på Södermalm. Vårdjätten Attendo Care, som dragit på sig ett antal anmälningar, vann nämligen upphandlingen i Södermalm/Stockholm genom att ta bort 27 tjänster. Attendo Care drivs med skattepengar men ägs av riskkapitalister, som fonderar vinsterna i skatteparadisen.
Men oavsett ägandeformen: politikerna gör upphandlingen. Stadsdelsförvaltningens tjänstemän beslutar om den nagelklippning, som vårdbolaget ska »leverera«. Allt undertecknas och den gamle mannen får så en prydlig nota i slutet av månaden. En lång beslutskedja. Absurd och Kafkaliknande.
Mina indiska vänner förstår ingenting. De skrattar antingen prövande som om det var ett skämt eller blir snobbigt föraktfulla. Hemma hos dem råder raka motsatsen, förvirrade svärmodern tassar runt i våningen och betjänas den dag hon dör i sin säng och kan brännas vid Ganges. De tycker att vi västerlänningar är primitiva. Jag tycker att deras livsstil är omöjlig.
Men lika omöjligt är vårt nuvarande omsorgssystem av äldre. Det har nått vägs ände, varje försök att förbättra det leder till mer detaljstyrning, som i sin tur … Daghemmens föräldrar och personal skulle aldrig acceptera att barns behov skulle styckas upp på detta vis.
I den gamle mannens pärm står nu – som information till personalen – att han enligt socialtjänstlagen ska få »hjälp med att klippa fingernaglarna«. Ordentligt undertecknat och allt.
Men vad hände med tånaglarna?
