Att ta bort halsen kan löna sig

Att ta bort en hals är enkelt nu för tiden. Och vanligt. Det kan vara ett helt normalt samtalsämne på en dammiddag. Först avhandlas förstås allt det andra: vid förrätten läsupplevelser och tv-serier, vid varmrätten äkta makar, tonårsbarn och skolval, samt ett par samhällsproblem. Ett par flaskor vin senare, framåt desserten, kan det hända att man diskuterar skönhetsingrepp, fillers, schmillers. Någon har fått ett tips, varit på en klinik  … de övriga sträcker nyfiket på halsarna, tar en djup klunk vin, spetsar öronen.

Artisten Niklas Strömstedt berättade i Sommar i P1 om hur han i medelåldern upptäckte att han fått kalkonhals. Den talades det säkert om vid diverse middagar efteråt, antagligen redan vid förrätten. Strömstedt vann sympatier på att prata offentligt om sin skönhets förfall. Undrar om han fixade halsen sedan. Det tar två och en halv timme tydligen. De skär av halsen litegrann och syr ihop bakom örat. Och vips är hänget borta. Liksom en stor del av pengarna på ens bankkonto.

Men estetiska ingrepp kan vara en investering som lönar sig. Det är vetenskapligt belagt att vackra människor gynnas i livet. Skönhet är en karriärfördel, inte bara för skådespelare utan i många branscher. 

I Liv Strömquists nyutkomna bok Inne i spegelsalen får läsaren en idéhistorisk genomgång av vår relation till skönhet. Startpunkten är Kylie Jenner, en influencer som lyckats kapitalisera på sitt utseende så att hon i dag är mycket förmögen, med en stor fanskara som fascinerat och avundsjukt försöker härma henne. Även om skönhet varit eftertraktat genom historien, är det något mycket speciellt med vår nutidskultur, som verkligen utspelar sig så som i en spegelsal, där vi likt apor ständigt betraktar varandra och jämför oss.

Liv Strömquist låter olika kvinnoröster formulera sina tankar kring ämnet. »Lena, 53« konstaterar att skönhet är ett maktinstrument, eftersom »vackra kvinnor kan få män att göra vad som helst«. Hon ser ett fördelaktigt yttre som en resurs som kan tillfalla även den som saknar ekonomiska resurser. Därmed har skönhet »något demokratiskt över sig«. 

Vad som ofta kallas erotiskt kapital är verkligen en tillgång, kanske särskilt för kvinnor. Det talas alldeles för lite om vilken makt och status det ger att vara snygg – konstigt nog i dessa intersektionella tider som är så besatta av maktanalyser på längden och tvären.

Liv Strömquists bok rymmer en mängd intressanta reflektioner. Hennes tecknade serier är, precis som i tidigare böcker, mer tankeväckande än många svenska samtida romaner. 

Som av en händelse hade i förra veckan också filmen Världens vackraste pojke premiär. Den berättar om Björn Andrésen, som femton år gammal blev utvald till filmstjärna. Dokumentären (gjord av Kristian Petri och Kristina Lindström) visar hur skönhet kan locka till sig exploatering och leda till misär. Hur hade livet utvecklats om världens vackraste pojke varit bara lite mindre stilig? 

I Liv Strömquists bok finns fler exempel på skönheters olyckliga öden, bland annat kejsarinnan Sisi av Österrike (1837–1898), vida berömd för sitt vackra yttre. För att inte riskera att förlora det ägnade hon sig åt avancerat självplågeri (svält, social avhållsamhet, konstiga huskurer) under hela livet. Inte så muntert. 

På så vis är denna bok ett slags uppmuntran för oss med mer ordinära utseenden, som fått utveckla andra resurser i livet. Sokrates lär ha sagt: »Skönheten är en kortlivad tyrann.« Ändå gör många allt för att förlänga tyranniet.