Att våga välja
När Malmö stadsbibliotek upptäcktes gallra tonvis med böcker häromdagen upprördes många skribenter. Tonläget blev förvisso uppskruvat (»bokbål« et cetera) men visst förstår vi skribenternas upprördhet, eller hur? För vem vill inte att böcker bevaras för framtiden, skapas utrymme för, vårdas i all framtid?
Denna ädla bevarelseönskan är lika gammal som skriftrullen och biblioteket. Ptolemaios den andre, som skapade västerlandets första riktiga bibliotek i Alexandria, ville åstadkomma »det universella biblioteket«, där alla världens skriftrullar, allt mänskligt vetande finns samlat. Och denna önskan har upprepats genom historien många gånger. Senast i e-form, då den nya informationsteknologin och digitaliseringsmöjligheter lockade Kaliforniens statsbiblioteksansvariga att utlova ett »universellt digitalt bibliotek med världens alla böcker«. Men vad är detta för slags dröm?
Ett bibliotek som innehåller »all världens böcker« gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslöshet utan också en rädsla att gallra, välja bort böcker, vara tvungen att avgöra deras kvalitet och värde för eftervärlden. Det är en önskan om en kanonfri värld där ingen har makt att utesluta, prioritera, inneha kvalitetsformuleringsprivilegium. En önskan som går på tvärs mot [[Cecilia Wikström|Cecilia Wikströms]] (fp) idé om en svensk litterär kanon som hon lanserade för några år sedan. För enligt dessa kanonmotståndare är en litterär kanon alltid genomsyrad av makt, hierarkier och en »dold läroplan«.
Vilket naturligtvis stämmer. Betyder det att en kanonfri, hierarki- och gränslös värld är bättre? Denna önskan om en icke hierarkisk värld är inte bara romantisk; den är samtidigt dum. Tänk er följande exempel: studenter på sin första universitetsföreläsning hör professorn förverkliga ett kanonfri universitet: »Vad då kurslitteratur? Ta bara vilken som helst av alla världens böcker inom vilket område som helst!« Tror du att de stackarna har en chans att lära sig något inom överskådlig tid? Skulle du vilja vara en av dem?
En rankningsfri värld där »allt vetande« och alla böcker betyder lika mycket är en tom värld, en mardröm, en gestaltning av meningslösheten där alla betydelser och kvalitetskriterier gått förlorade. Att önska sig den världen eller ett sådant bibliotek är att förväxla »allt« med »allt som är värt någonting«, det kvantitativa antalet böcker med den kvalitativa betydelsen av dem.
Visst etableras böckernas värde i en social kontext och måste därför alltid förhandlas fram av människor, i en maktkonflikt mellan olika betydelser och diskurser. Men om vi ryggar för denna djupt mänskliga förhandling kan vi lika gärna ersätta Malmöbibliotekets personal och oss själva med en dator. Därför menar jag att Malmös stadsbibliotek behöver rensa böcker. Inte för att »skapa plats för annat« (såsom någon av de ansvariga utryckte det) utan för att utöva den svåra konsten att välja, ranka och prioritera, eller med andra ord utöva det uppdrag de har.
För att övertyga sig om vilken mardröm ett bibliotek där »alla böcker finns« skulle vara rekommenderas Borges briljanta novell: Biblioteket i Babel. Där målar Borges det meningslösa letandet bland otaliga våningar, trappor, byggnader och hyllor på vilka finns all världens skit med en sådan intensitet att man krymper ihop av rädsla inför en sådan värld. Trots att Borges skrev sin novell redan på 1960-talet, när pratet om det »kanonfria biblioteket« var som starkast, är han fortfarande aktuell. Bevarad för eftervärlden. Inte för att vi samlar på »alla« författare utan för att han är värd det.
