Att vara en skithög är också ett sätt att profilera sig

När man levt ett tag ställer man sig ofta frågan: hur blev det så här? 

När jag gick ut den grundläggande psykologutbildningen för fyrtio år sen var psyket inget att skryta med. Om någon mådde uppenbart dåligt och man inte hittade en fysisk orsak sade man – det är bara psykiskt. Hade man ordentliga problem blev det Beckis eller Långbro, och sen sågs man inte till på ett tag. Hade man lättare problem gick man till Mentalvårdsbyrån och fick prata av sig, helt enkelt.  

Mentalvårdsbyrån ska bli restaurang och hotell ”med stort fokus på restaurangupplevelsen”. Beckomberga och Långbro gamla sjukhusområden är nu fulla av bostadsrätter och psykologer har uppgraderats till egna frågespalter i tidningarna, sociala medier och olika program. Man skulle vilja kalla dem influencers, för det är ändå starkt jobbat av en yrkeskår att lyckas sudda ut ”bara:t” framför psykiskt. 

Psykologerna har lyckats så bra att var och varannan inte bara har en terapeut, utan också delger andra att man har en. Kanske har de lyckats än värre. För är inte psykisk ohälsa nu mer eller mindre ett krav för att uppfattas som en riktig människa? 

Ett annat sätt att intyga att man är på riktigt är kroppspositivismen. Ni vet, ingen kropp är för tung för att lindas in i kroppsstrumpa och paradera på stan. Övervikt är helt enkelt ingen fråga, övervikt existerar inte. Sen kan förståsigpåare skriva kolumner om hälsa, idrott och BMI hur mycket de vill. De kommer snart att inse hur 1800-talsmässiga de är och vi kommer alla att skippa måttsytt, klä oss i trikå och äta precis allt vi kommer att tänka på. Fingret åt forskningen och alla viktfixerade småborgare! 

Man kan profilera sig på fler sätt. Ett att profilera sig är att tala om att man betett sig som en skithög – och inte backa en millimeter. För det är själva skithögandet som är grejen. Exempel på det är den magnifike Svante Weyler, inofficiell innehavare av rekordet i självgott kulturredaktörskap. Nu har han tydligen skrivit en bok vars marknadsföring Sveriges mest anrika kulturmorgontidning ställde upp med. 

Utdraget ur Weylers bok är en katalog över skithögeri. Som nybliven litteraturkritiker skriver han ner Lars Gustafssons roman En biodlares död. Den skriver han ned inte för att han tycker den är dålig, han tycker den är bra. Han skriver ned den för att han inte stod ut med Gustafssons person. Som ju bevisligen både kunde tänka och skriva. Weyler går efter det runt och är rädd för Gustafsson. Det gjorde han rätt i.  

Weyleriet fortsätter med att han utan omsvep erkänner vilken galet osjälvständig person han är. Det gör han genom att berätta att han brukade vänta med att ta ställning i olika frågor, tills hans stora förebild DN:s kulturchef Arne Ruth hade tagit ställning. Suck.  

Sen blev Weyler besviken på en av Klas Östergrens romaner. Besviken. Han tog radion till hjälp och sågade Östergren bäst han kunde. Som det sedan brukar bli även i de bästa av världar, stötte Weyler ihop med Östergren som helt enkelt pekade på honom och yttrade orden: ”Pang, nu är du död.” 

Om inte Östergren tog död på Weyler så kan man, i överförd bemärkelse, konstatera att Weyler nog är ganska duktig på att såga framför allt sig själv. Om han bett sina läsare om ursäkt för skithögeriet? Verkar inte så. 

Sjuk är frisk, tung är lätt, feg är modig. Hur blev det så här?  

Har ingen aning. Skrev den här texten för att försöka reda ut varför vi lappkastar som galningar, men antagligen är varken du eller jag klokare nu.

Om du kommer på något kan du väl skriva.