Att vara mentalt beredd på krig är inte bara att hamstra konserver

Chefen för försvarsstaben och överbefälhavaren har tagit bladet från munnen och påpekat att vi måste vara mentalt beredda på krig. Det var speciellt.  

Men påstötningen om att börja föreställa oss krigstillståndets psykiska natur fick inte riktigt fäste. En krönikör rapporterade visserligen om hur overkligt det kändes att bege sig ut på stormarknaden och handla konservburkar och leta efter ficklampor. Men större manifestationer för intresset av hur vi mentalt preparerar oss för krig var svåra att uppbåda. 

Vi förtränger gärna kriget och undviker det inre och får vara tacksamma för dem som kan berätta. Ari Arbels dokumentär från 2021 Grossman – författare mellan krig och fred (K-Special på SVT Play) handlar om minnenas betydelse. David Grossmans mamma berättar att David bara var drygt två år ”när han frågade om det fanns ett staket runt världen. Barn i den åldern frågar inte sånt.” 

En av pojkens första egna hågkomster var från när han var fyra eller fem och föräldrarna hade en tillställning hemma. Ett minne av en skivspelare och skivor, släkt och vänner på besök, och av att han plötsligt insåg att de alla skulle dö. ”Och det var inte bara ord. Jag kände så tydligt att om några år skulle ingen av dem finnas mer. Jag tror inte jag utfärdade samma dödsdom mot mig själv.” David började gråta mitt under festen ”och jag skrek och grät. Mamma kom och tog med mig till badrummet så att ingen skulle höra. Vi satt på badkarskanten och hon frågade varför jag grät. Hade nån slagit mig? Jag vågade inte säga något, för om jag sa något skulle det ske, hon och pappa skulle dö. Sen den dagen har jag haft ett öppet sår och det är vetskapen om att jag ska dö. Döden finns och den är slutgiltig och ingen kommer tillbaka från den. ” 

Som Grossmans Opus Magnum brukar På flykt från ett sorgebud lyftas fram. Den handlar om det moderna Israel, om Ora, hennes kärlek till sina söner, av vilka Ofer gör sin militärtjänst samtidigt som en offensiv inleds på Västbanken. I stället för att hemma vänta in beskedet att han skadat eller dödats ger hon sig ut på en lång vandring i sällskap med en vän. Grossman hade länge, berättar han i Arbels dokumentär, svårt att få grepp om sin huvudperson, tills han insåg att hon var han. Att föröka fly från sorgebud är omöjligt. I fiktionen och i verkligheten. David Grossmans son Uri stupade i strid medan han arbetade på romanen. 

För en dryg månad sedan skrev Grossman om Hamas-terroristerna som den 7 oktober ”underblåsta av intensivt hat massakrerade familjer i deras egna hem, föräldrar inför sina barns ögon, och barn inför sina föräldrars, oskyldiga som besökte Novas musikfestival kränktes och mördades.” Han beskrev hur angriparna förföljde och sköt ner dem ”med jägarnas glädje, som om de bara var karaktärer i ett videospel” och att ”en gapande avgrund öppnade sig i hjärtat av vår tillvaro och drar oss in i dess djup” och om ”modet hos dem som bokstavligen riskerade sina liv – ja, gav bort dem – för att skydda andra, sitt hem, sin kibbutz och ofta människor de inte ens kände.”  

Grossman skrev att ”vi kommer att hålla kvar i våra hjärtan resterna av en värld som försvann med våra kära. För med varje individs hädangång förlorade vi verkligen en hel värld, man kan till och med hävda, en hel kultur. En djupt personlig och privat kultur, komplett med sina unika, intima minnen, sina små inre skämt och delade skratt. Den förkroppsligade känslighet och subtiliteter, stunder av vänlighet och ett inre språk som bara kunde förstås av dess medlemmar. Allt detta försvann.” 

Att vara mentalt beredd på krig handlar om att göra oss redo för sådant, inte bara om att hamstra köttsoppa på burk.

***
Läs även: Jag saknar ord efter föreställningen In a Heartbeat

Läs även: Den som söker klarhet vänder blickarna mot Estland