Att vara snäll är inget du vinner på ute i samhället

För ett tag sedan var jag på min gode vän Bob Hanssons bokrelease. Bob är känd som poet och skönlitterär författare, men nu skulle han presentera den mer faktabaserade boken Snällast vinner. Några veckor innan eventet hörde han av sig till mig för att fråga om han kunde få intervjua mig på scenen. 

Om man inte vet så mycket om den mänskliga naturen eller om man fastnat i det ständigt pågående ställningskrig som sker inom den mediala offentliga världen, kan det kanske vara svårt att förstå att jag och Bob är väldigt goda vänner. Och med goda vänner menar jag inte att vi, i kraft av att varit i offentligheten ett tag, tillhör det som Håkan Juholt kallade för det mediala klägget: människor som låtsas vara ovänner på dagarna för att sedan på kvällar kindpussas på mingel. Vi är vänner på riktigt och oense om nästan allt. 

När vi ses låtsas vi inte att vi är överens om något vi faktiskt inte är överens om. I en offentlig situation, som den på Bobs bokrelease, låtsas vi inte heller. Det var just därför Bob ville intervjua mig. Men trots att vi inte är överens om särskilt mycket så gillar vi varandra, helt enkelt. För vi är båda snälla och ingen av oss fattar hur det kan vara så, när vi aldrig tycks vara överens. Men det handlar om våra helt olika slutsatser. I grunden är vi faktiskt inte så oense. 

Till exempel kunde vi på bokreleasen enas om att det i det lilla perspektivet — ens närmaste vänner, arbetskamrater och folk i närmiljön — är en tämligen bombsäker framgångsfaktor att faktiskt vara snäll. Det är något alla vinner på. Det har Bob hittat mängder med vetenskapligt stöd för i sin bok. Åtminstone, om man, som både Bob och jag menar, inte alltför mycket förväxlar snällhet med naivitet. Det räcker egentligen att bara se sig omkring i sin närhet för att de flesta av oss borde kunna dra samma slutsats.  

I sitt korta inledningsanförande gick Bob tillbaka till våra gener och darwinismen. Han påtalade — helt korrekt — att evolutionen inte handlar om att den fysiskt starkaste eller elakaste överlever. Det är den mest överlevnadsdugliga som vinner. Och snällhet mot andra ger fördelar. Det är, menar jag, det som mycket tydligt avspeglas i studier vilka kan visa att man ”vinner” om man är snäll och att faktiskt hela gruppen gynnas av det. Det är, vill jag tillägga, just detta som gjort att länder som Sverige, vilka historiskt har byggts upp på tilliten till varandra, kommit att blomstra på ett historiskt unikt sätt.   

Men var skiljer Bob och jag oss åt, då? Kanske i frågan om var gränsen för vad som är naivt går. 

Med det menar jag absolut inte att min vän i grunden är naiv. Men en liten skillnad i hur benägen man är att vilja se godhet, när man ser på sina medmänniskor, kan göra att man kommer fram till helt olika resultat. Kanske skiljer vi oss i viljan att extrapolera beteenden som är gynnsamma i närmiljö till ett större sammanhang? Kanske i definition av en grupp? Kanske i hur vi uppfattar undantagen från en given regel? Kanske skiljer vi oss också i hur vi betonar betydelsen av evolutionen? 

Det var därför Bob ville intervjua mig. Han bad mig om mitt bästa argument mot att ”snällast vinner”. Det första jag kom att tänka på var Karl Poppers toleransparadox som kan sammanfattas med följande sentens: 

”Om vi ​​utvidgar obegränsad tolerans även till dem som är intoleranta, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot intoleransens angrepp, kommer de toleranta att gå under och toleransen med dem.” 

Även om snällhet har ett givet evolutionärt värde, finns det tyvärr också många andra strategier som hjälper en gen att överleva. Att utöva våld mot andra grupper eller individer kan ge stora fördelar. Att inte lita på sin granne kan rädda ens liv. Det är kanske inte konstigt att det finns mycket belägg för att snällast vinner där hemma, men globalt sett blir resultatet mindre uppmuntrande. 

***

Läs även: Sluta skyll på att "vi har varit naiva"

Läs även: Sveriges väljare har sig själva att skylla