Att värna demokratin kräver kanske något annat
Livet levs inifrån, oavsett om du är demokrat, populist, portugis eller svensk.
Toppbild: AP
Det är en lagom varm dag i april när vi vandrar uppåt, och ännu mer uppåt, mot Parthenon på Akropolis i den grekiska huvudstaden. Det är ingen ringlande kö in till området, som så ofta nuförtiden, eftersom vi varit sluga nog att komma tidigare än de flesta turister från jordens alla hörn.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag har läst på om den arkitektoniska exaktheten, påmint mig om den doriska stilen och hur kapitälen högst upp på varje kolonn skapar ordning. En lätt bris sveper över min nacke och jag vill utan att låta allt för docerande berätta för min trettonåring om osmanska riket och Perikles, kentaurer, friser och metopens viktiga funktion för att förstå de mytiska striderna. Jag vill förmedla berättelsen om förnuftets triumf som bor i Parthenons väggar och själ och placerar, samtidigt som jag pratar, mina sandalklädda fötter på stenarna, som är alldeles blanka av alla som gått här före mig. ”Det här är världens viktigaste plats”, utbrister jag till trettonåringen som varken himlar med ögonen eller svarar utan vänder ansiktet mot solen och ler med mjuka drag.
Vi fortsätter mot toppen av klippan på vår sekulariserade pilgrimsfärd. I oorganiserade klungor vandrar vi, med olika öden och enskilda berättelser om förtryck och frihet. Här går föräldralösa, medelinkomsttagare, fabrikörer och studenter. Vi har fått eller valt autokrater och galna presidenter till politiska ledare, somliga bär solhatt och andra färgglada kepsar, våra hemländer är monarkier, republiker eller ö-riken: vi är barn av vår tid och vi är här, tillsammans, på Akropolis. Topografin och det som beskrivs på denna plats öppnar människan, och mina ögon tåras bakom mörka solglasögon.
Just nu finns ett stort allmänintresse för antikens myter och idéhistoria. Stoikernas livshållning, där självbehärskning och viljefasthet präglade åsiktinriktningen, är trendig bland såväl ungdomar på jakt efter svar på livets stora frågor som på chefsutbildningar. Att acceptera det man ändå inte kan påverka eller förbereda sig för det värsta genom att utöva kontroll över sitt inre, som stoicismen påbjuder, kan framstå som en trösterik filosofi i tider av osäkerhet. Medborgaren, staten, offentligheten, omdömesförmågan och det kritiska tänkandet är begrepp med förhöjd aktualitet. Demokratin formas och får grundläggande mening under den antika perioden.
Kanske funderar många av oss extra mycket på dessa föreställningar i vår oroliga tid. Från universiteten i Sverige höjs också allt oftare röster om minskat demokratiskt inflytande, otaliga upprop och deklarationer för en stärkt demokrati signeras med allvar och, jo, det är mycket oroande vad som sker just nu vid exempelvis amerikanska universitet. Ändå är det något som irriterar med de entoniga högtidstalen. Redan i det demokratiska Aten, så som Platon beskrev det, tog få människor den samhälleliga gemenskapen på allvar. Dessutom återföds demokratin genom kriser och kamp, som Timo Miettinen, vid Helsingfors universitet, poängterar i sitt verk Demokratian aika (2024). Folkstyre innebär konkurrerande idéer om epokernas natur och det förflutnas riktning, menar han. Medan jag traskar runt uppe vid Parthenon bland folkvimlet med ett häfte bestående av gravtal för Atens stupade soldater i handen slår det mig att den självklara position som demokratin och universiteten har för den samtida liberala rörelsen förutsätter en viss värdering av historien. Bildad tolerans och nödvändiga kompromisser omgärdas också av svåra nederlag för de människor som sonat med sitt liv, eller tvingats lämna sin tillvaro tomhänta.
Att värna demokratin kräver kanske något annat än att upphöja den egna verksamheten, tänker jag när jag bläddrar bland mina kollegors kritiska inlägg på sociala medier om Trump. Livet levs inifrån, oavsett om du är demokrat, populist, portugis eller svensk. En stoisk vandring mot templet kan ödmjukt visa vägen.
***
Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister
Det är en lagom varm dag i april när vi vandrar uppåt, och ännu mer uppåt, mot Parthenon på Akropolis i den grekiska huvudstaden. Det är ingen ringlande kö in till området, som så ofta nuförtiden, eftersom vi varit sluga nog att komma tidigare än de flesta turister från jordens alla hörn.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag har läst på om den arkitektoniska exaktheten, påmint mig om den doriska stilen och hur kapitälen högst upp på varje kolonn skapar ordning. En lätt bris sveper över min nacke och jag vill utan att låta allt för docerande berätta för min trettonåring om osmanska riket och Perikles, kentaurer, friser och metopens viktiga funktion för att förstå de mytiska striderna. Jag vill förmedla berättelsen om förnuftets triumf som bor i Parthenons väggar och själ och placerar, samtidigt som jag pratar, mina sandalklädda fötter på stenarna, som är alldeles blanka av alla som gått här före mig. ”Det här är världens viktigaste plats”, utbrister jag till trettonåringen som varken himlar med ögonen eller svarar utan vänder ansiktet mot solen och ler med mjuka drag.
Vi fortsätter mot toppen av klippan på vår sekulariserade pilgrimsfärd. I oorganiserade klungor vandrar vi, med olika öden och enskilda berättelser om förtryck och frihet. Här går föräldralösa, medelinkomsttagare, fabrikörer och studenter. Vi har fått eller valt autokrater och galna presidenter till politiska ledare, somliga bär solhatt och andra färgglada kepsar, våra hemländer är monarkier, republiker eller ö-riken: vi är barn av vår tid och vi är här, tillsammans, på Akropolis. Topografin och det som beskrivs på denna plats öppnar människan, och mina ögon tåras bakom mörka solglasögon.
Just nu finns ett stort allmänintresse för antikens myter och idéhistoria. Stoikernas livshållning, där självbehärskning och viljefasthet präglade åsiktinriktningen, är trendig bland såväl ungdomar på jakt efter svar på livets stora frågor som på chefsutbildningar. Att acceptera det man ändå inte kan påverka eller förbereda sig för det värsta genom att utöva kontroll över sitt inre, som stoicismen påbjuder, kan framstå som en trösterik filosofi i tider av osäkerhet. Medborgaren, staten, offentligheten, omdömesförmågan och det kritiska tänkandet är begrepp med förhöjd aktualitet. Demokratin formas och får grundläggande mening under den antika perioden.
Kanske funderar många av oss extra mycket på dessa föreställningar i vår oroliga tid. Från universiteten i Sverige höjs också allt oftare röster om minskat demokratiskt inflytande, otaliga upprop och deklarationer för en stärkt demokrati signeras med allvar och, jo, det är mycket oroande vad som sker just nu vid exempelvis amerikanska universitet. Ändå är det något som irriterar med de entoniga högtidstalen. Redan i det demokratiska Aten, så som Platon beskrev det, tog få människor den samhälleliga gemenskapen på allvar. Dessutom återföds demokratin genom kriser och kamp, som Timo Miettinen, vid Helsingfors universitet, poängterar i sitt verk Demokratian aika (2024). Folkstyre innebär konkurrerande idéer om epokernas natur och det förflutnas riktning, menar han. Medan jag traskar runt uppe vid Parthenon bland folkvimlet med ett häfte bestående av gravtal för Atens stupade soldater i handen slår det mig att den självklara position som demokratin och universiteten har för den samtida liberala rörelsen förutsätter en viss värdering av historien. Bildad tolerans och nödvändiga kompromisser omgärdas också av svåra nederlag för de människor som sonat med sitt liv, eller tvingats lämna sin tillvaro tomhänta.
Att värna demokratin kräver kanske något annat än att upphöja den egna verksamheten, tänker jag när jag bläddrar bland mina kollegors kritiska inlägg på sociala medier om Trump. Livet levs inifrån, oavsett om du är demokrat, populist, portugis eller svensk. En stoisk vandring mot templet kan ödmjukt visa vägen.
***
Läs även: Nu är vi alla lika goda postmodernister
