Att veta men inte förstå

I garderoben på Medelhavsmuseet i Stockholm tittar jag ut genom fönstret och reagerar för första gången på pelarna på Dansmuseets fasad på andra sidan gatan. Jag inser att det ser likadant ut upp och ner för hela Fredsgatan, att Maktens och Konstens nyklassiska attribut är så grundligt invävda i våra mentala landskap att de blivit så gott som osynliga i våra synfält. Det är första gången på mycket länge jag har återvänt till ett museum för att se en utställning igen. Den heter »Vita lögner« och innehåller inget jag inte redan visste. Men att veta är inte samma sak som att faktiskt förstå.

Allt går tillbaka till ett missförstånd under renässansen. I dag är en konstnär som Michelangelo oss så avlägsen att han på våra mentala tidslinjer inte står längre än ett spjut ifrån de romerska kejsarna, med Homeros på bekvämt konversationsavstånd. Men det är faktiskt 2 500 år mellan »Odysséen« och David. De återupptäckta romerska marmorskulpturer som skulle komma att inspirera europeisk konstsyn långt in i vår tid var med andra ord redan över tusen år gamla. Inte förrän på 1800-talet insåg arkeologer och konstvetare att antika statyer en gång alla hade varit målade. Att färgen under seklers gång skavts bort.

Men då hade den vita marmorn, de rena linjerna, redan vävts ihop såväl med den europeiska humanismen som med idéer om den europeiska civilisationens överlägsenhet. Eftersom retoriken, filosofin, dramatiken, demokratin och vetenskapen alla spårades till den athenska agoran var det lätt att se den grekiska tankens renhet avspeglad i statyernas och templens vita marmor, så unik, så väsensskild från de primitiva folkens målade beläten.

Jag brukade fnissa åt viktorianska intellektuella som förvånades över Greklands förfall, åt att ingen i den svartmuskiga lokalbefolkningen på deras grand tours kunde kommunicera på klassisk grekiska. Nu skrattar jag lagom. För jag har länge vetat att statyerna förr var målade (tack Trivial Pursuit, Discovery Channel och tv-serien »Rome«). Men det är först på Medelhavsmuseet jag inser att jag aldrig i grunden ifrågasatt traditionen att vi i Nordeuropa genom våra upplysningsideal, kravatter och krinoliner på något sätt tog över som den renrasiga antikens egentliga arvtagare. En av informationsskyltarna i utställningen borde vinna något slags pris. På 239 ord, under rubriken »Marmor nationalism och rasism«, spårar den ett femhundraårigt tankefel med ättlingar överallt: i den amerikanska nationens monumenttradition. I den fascistiska estetiken. Jag läser och riktigt känner hur klossarna rör sig i skallen.

Utställningen illustrerar förtjänstfullt analysteknolo­giernas osäkerheter, visar olika rekonstruktioner av hur samma staty kan ha sett ut. Men också att vi redan vet enormt mycket. De kulörta actionscenerna är så förvånande att det blir roligt. Hjältestatyernas granna kläder för tanken till arméer av stridande harlekiner. En krigare ser ut att bära en spetsunderklänning under sin rustning. Jag famlar efter referensramar och tänker först på superhjälteserier. Sedan faller bitarna på plats. Det stod aldrig en mur av vit marmor mot Egypten, mot Levanten. Medelhavet var förstås inte en barriär förrän vi började tänka i tåg och vägar: det var en kommunikationsled. Och det visste jag ju. Men jag hade inte förstått det. De empiriska bevisen övertrumfar min nordeuropeiska uppfostran om vilka som är »vi« och vilka som är »dom«. För första gången uppfattar jag med mitt eget öga att om Grekland är Europas vagga så delade vi barnkammare med Nordafrika och Mellanöstern.