Att vilja vara lika?

Vid senaste valet i Tyskland kom det högerradikala AFD in i Förbundsdagen­ som tredje största parti. Men något som kraftigt skiljde AFD från övriga partier var att endast 31 procent av de som röstade på partiet var övertygade anhängare av dess politik (enligt ARD/Infratest Dimaps opinionsundersökning).

En del borgerliga väljare har säkert proteströstat mot kristdemokraternas »Große Koalition« med Socialdemo­kraterna, andra kanske bara velat »ge fingret« åt hela etablissemanget. En inte alltför vild gissning (som även stöds av undersökningar) är dock att det till större delen handlar om väljare som ogillar Tysklands omfattande flyktingmottagande och Merkels inställning att det är tyskarnas plikt att hjälpa när de kan.

En fråga jag tycker för sällan ställs är om det är oetiskt att vara emot invandring – och om så är fallet, på vilket sätt det är oetiskt. Själv är jag katolskt kristen och som sådan ska man offra allt för Gud och således med glädje ta emot alla de som far illa i sina hemländer. Enligt samma princip även använda alla pengar vi kan för behövande och lägga all tid på att hjälpa drabbade. (Att de flesta av oss kristna bara når trädtopparna är en annan sak.)

Men är det oetiskt att vara emot flyktingmottagande och invandring enligt någon sorts västerländsk-demokratisk­ allmänmoral? Är det, för att använda ett ord vi oftast undviker: ont? Och är det omoraliskt att inte gilla det multikulturella samhället­, utan tycka att Sverige var behagligare förr, som en enhetskultur med endast få främmande inslag? Jag skulle svara nej på de frågorna. Att se ner på andra folkslag är rasism, att anse sin egen kultur som mer högtstående än alla andra likaledes.

Men att helt enkelt tycka mer om att ha det som man är van, slippa förändring, känna igen allt, att mer än gärna avstå från spännande mat och musik, skickliga entreprenörer och kulturella utmaningar, är kanske­ inskränkt och rädd­hågset – men inte ont, på det sätt som till exempel rasism, homofobi eller våld är det. Inte ens en rent ekonomisk egoism enligt devisen »Vi har inte råd« anser jag kan bedömas som mer ont än mycket annat. Är det inte då lika oetiskt att nöja sig med statens enprocentiga bistånds­mål, eller att låta bli att skänka sina pengar till behövande?

Ändå skulle jag säga att det såväl i Tyskland som Sverige ansetts som just en ond åsikt att vara emot invandring, och inget etablerat parti har kunnat omfatta en sådan hållning. De väljare som föredrar en enhetskultur har i stället knuffats in i partier med högerradikala och rasistiska åsikter, eller rötter, och med nära band till de partier i Östeuropa som kokat ihop en farlig ideologisk soppa av fascistiskt tankegods och mer lättsmälta konser­vativa värderingar. Och har man väl röstat på ett sådant parti kommer man vara betydligt mer öppen för dess ideologi. I framtiden kommer fler än en knapp tredjedel av AFD-väljarna också dela partiets övriga värderingar.

Att det varit oacceptabelt att vilja behålla ett enkulturssamhälle har således förstärkt rasism och fascism. I tider av allt hårdare tonläge i debatten mellan vänster och höger är en lärdom att det sällan leder till något gott att demonisera sina motståndare.

Slutligen, för att slippa missförstånd: Att behandla invandrade människor illa bara för att man ogillar invandring, det är absolut en ond handling. Och jag personligen är för invandring­. Som nämnt, på grund av min kristna etik, men även för att jag som katolik­ (och med bayerska, belgiska­ och tysk-judiska förfäder­) själv alltid skulle vara en främmande fågel i en svensk enhetskultur.