Av med hjälteglorian!

Det finns två sorters oppositionella: de som villigt har sökt sig till en teoretisk övertygelse, och de som motvilligt har låtit sin lojalitet med den rådande ordningen brytas ner av bittra erfaren­heter. Så brukar jag i alla fall tänka. Men när jag läser Manning Marables nya biografi om Malcolm X är det många av mina föreställningar som välts omkull. Vissa individer låter sig inte klassificeras.

Malcolm X genomgick så många faser och förvandlingar: den spinkige, arbetsskygge bokmalen Malcolm Little, den clownaktige tågförsäljaren Sandwich Red, inbrottstjuven, knarklangaren och hallicken Detroit Red – och slutligen en av ledarna för det Nation of Islam som gav honom hans bestående identitet.

Nation of Islam var på 50- och 60-talet en bisarr sekt. Religionen var ett hopkok av muslimska texter och yviga, hemsnickrade teorier om en ond vetenskapsman, Yacub, som påstods ha skapat den vita rasen för att plåga resten av mänskligheten. Ledaren Elijah Muhammad framställde sig själv som en ny profet med gudomlig direktkontakt, något som fick världens muslimer att ta avstånd ifrån honom. Ideologin var konservativ och separatistisk; USA:s svarta skulle genom gudfruktigt leverne (inte genom aktivt politiskt deltagande) uppnå sitt mål, nämligen en helt egen statsbildning. Och internt rådde den ärkepatriarkala sektens skoningslösa förtryck. Medlemmarna hetsades att dra in pengar till rörelsen, och de som inte höll måttet straffades hårt. Somliga knuffades nerför trappor, andra sprejades blinda. Några dödades.

När det gäller Malcolm X och Nation of Islam finns ett antal seglivade myter. Den första är att Malcolm skulle ha varit en modererande kraft i rörelsen, när sanningen är att han på många områden radikaliserade den ytterligare. Han var kvinnohatare, antisemit, rasist och våldsförespråkare. Han inledde samarbeten med Ku Klux Klan och det amerikanska nazistpartiet med motiveringen att de var de enda »ärliga« vita sammanslutningarna. Samtidigt omhuldade han Castros revolution på Kuba och talade sig varm för de antikoloniala strömningarna i tredje världen. Sammantaget och så här i efterhand blir det ganska tydligt att han kastade sig i famnen på precis allt som skrämde den vita medelklassamerikanen. Själva provokationen fick överskugga allt annat. Och vad är en provokation om inte det offentliga rummets vanligaste uttryck för hämndlystnad?

Det gamla amerikanska samhälle som Malcolm X hatade och ville se utplånat – med sitt Jim Crow-system och sina lynchningar, med sina skenande ojämlikheter och sin hycklande patriotism – förtjänade ofta hans hånfulla tirader. Det förklarar varför delar av hans tal kan läsas med behållning än i dag. Mindre lyckat blev det när han uttryckte skade­glädje över Kennedymordet och spydde galla över kvinnor och judar. Till slut fick Nation of Islam nog av Malcolm, vilket leder oss till ännu en kvarlevande myt: att Malcolm mot slutet av sitt korta liv bröt med sekten. Sanningen är att han blev utkastad. Han bönade och bad att få stanna kvar, och först när det misslyckades bildade han en ny organisation. 1965 mördades han på grund av falangstrider inom Nation of Islam.

Man kan bli sorgsen och desillusionerad, eller så kan man bli ännu mer imponerad av den riktiga medborgarrättsrörelsen. Dess portalfigurer fick utstå tonvis av hatfyllda angrepp från Malcolm X, inte minst när det gällde rasblandade äktenskap. De verkliga hjältarna från den tiden skakade av sig den sortens nonsens och förde kampen vidare.