Avel som enda rättighet

Jag hade sett halva första avsnittet när det ringde på dörren. Jag vågade knappt röra mig. Alla vet att det endast är dårar, religiösa eller valberedningen i bostadsrättsföreningen som ringer på oanmälda och just nu hade jag inte kraft att möta någon av dem. Inte när jag via datorskärmen hade sugits in i det fullständiga helvetet. Nog för att nutidsmänniskan brukar kokettera med de känslor som väcks i henne när hon bevittnar konst – där tårar givetvis är högstatusreaktionen – men »The Handmaid’s tale« beskriver en tillvaro så genomsyrad av skräck att man aldrig vill gå ut i samhället igen.

Margaret Atwoods dystopiska roman – som på svenska har titeln »Tjänarinnans berättelse« och som kommer i nyutgåva i höst – gavs ut 1985. Att den ges ut på svenska igen beror givetvis på årets mest omtalade nya tv-serie. Elisabeth Moss – mest känd för sin roll som Peggy i »Mad Men« – spelar tjänarinnan Offred i HBO:s version av »A Handmaid’s tale«.

Historien utspelar sig i teokratin Gilead som en gång i tiden hette USA. Där har makten genom en statskupp tagits över av kristna fundamentalister. Miljöföroreningar har gjort att allt färre barn föds, och de fertila kvinnor som finns kvar omhändertas för att användas som barnfabriker. Det är ett slavsamhälle där tjänarinnornas enda funktion är att föda barn, de som inte blir gravida efter att ha våldtagits av Anförarna – härskarklassens män – skickas till Kolonierna, något som i praktiken är döden. I Gilead får kvinnor inte läsa. De får inte ens ha namn. I stället heter de som männen som de tillhör. Offred tillhör Fred och därför blir hon »of Fred«.

På gatorna patrullerar svartklädda män med automatvapen. Det är ett skrämmande mörker – mästerligt regisserat av bland andra Floria Sigismondi som tidigare gjort musikvideor åt Marilyn Manson, David Bowie och Sigur Rós.

I Atwoods roman finns inga svarta personer eftersom alla icke-vita skickats i väg till mellanvästern. Där gick dock gränsen för tv-skaparna. »Vad är skillnaden mellan att göra en tv-serie om rasister och att göra en rasistisk tv-serie?« frågade producenten Bruce Miller i intervjuer. Skillnaden är väl förvisso rejäl men låt gå. Allt kan inte tryckas in på tio avsnitt. Nu är det kvinnohatet som står i fokus. Det är en skildring av hur mänskliga rättigheter beslagtas bäst i långsam takt. Folk kanske reagerar men tror samtidigt att gränsen hela tiden är nådd. En rättighet i taget till alla är borta.

När romanen filmatiserades 1990, med manus av Harold Pinter och med Natasha Richardson och Faye Dunaway i rollistan, var den svenska titeln »Mardrömmen«. Det är en titel som får det att låta som en typisk skräckfilm. Något som utspelar sig i en framtid och som kittlar fantasin. I dag är det andra ögon som ser på Atwoods historia.

Hur hade då serien slagit an om det hade varit Hillary Clinton- och inte Donald Trump som svurits in som president några månader innan serien hade sin premiär? Det får vi givetvis aldrig veta. Men verkligheten levererade ett extra skräckfilter till historien. Att den dystopiska framtiden inte befinner sig eoner från den tid som vi själva lever i visas inte minst genom musiken som ibland dyker upp: Blondie, Simple Minds, Peaches och Jóhann Jóhannsson. Låtarna får hjärnan att återföra tanken från Gilead som en sci-fi-värld och i stället placera känslorna i nutiden.

Innan säsongen är slut hoppas jag att den tamilsk-brittiska sångerskan M.I.A dyker upp i »The Handmaid’s tale«. Hon hade behövts där. Som en i gänget bakom Offred när hon i slutet av avsnitt fyra konstaterar: »Nolite te bastardes carborundorum - bitches«. Det är den vackraste motståndshandling på hittepålatin som jag hört formuleras. <

Näst sista avsnittet av »The Handmaid’s tale« sänds på onsdag på HBO Nordic.