Även för krigshetsare väntar den eviga vilan
Också krigshetsare och diktatorer ska en dag grävas ner eller spridas för vindarna, medan deras namn ändå lever vidare i all tänkbar evighet.
Jag satte mig på ett lokaltåg mot Nijvel. Det var från centrala Bryssel. Målet var Waterloo som ligger ett par mil söderut.
I Waterloo finns ett Ibis-hotell, en Domino’s Pizza och en stor Carrefour. Där finns också flera bilhandlare, ställda på rad. Det var detta jag såg. I övrigt – en utdragen gäspning.
Men sen såg jag också den stora kullen som markerar själva slagfältet. Kullen pryds av ett nästan chockerande högt monument. Det toppas av ett magnifikt bronslejon, kallat Butte du Lion, lejonets mun. Det restes av britterna för att markera segern tillsammans med Preussen över Bonaparte i juni 1815.
Napoleons nederlag satte stopp för många decennier av europeisk krigföring. Vad minns vi av Napoleonkrigen i dag? Kanske Fänrik Ståls sägner och ingen jävel som ska komma över den där bron. Kanske att Nelson vann en stor seger vid Trafalgar 1805. Kanske att Europa som en följd av krigen för första gången fick standardiserade skostorlekar. Någon har säkert också läst Jane Austens roman Pride and Prejudice där den skrupelfria George Wickham förläggs till de södra delarna av England för att förhindra en fransk invasion.
Det var små marginaler som avgjorde själva slaget. Kanske var det Napoleons slarv, truppernas trötthet, kanske den djupa vätan i marken. Ja, vem vet hur lyckan kommer och hur den går. I en berömd dikt menade Victor Hugo att det var gudarna som avgjorde det hela.
I den fransktalande delen av Belgien är Napoleon fortfarande populär, ja, något av en hjälte. Det är han mindre så i den holländsktalande delen av landet. Där stred de flesta för britterna och Wellington.
Efter slaget i juni 1815 kom plundrarna. De tog allt, också soldaternas tänder. Det talas om 52 träfat fyllda med utdragna tänder som skeppades till London, så kallade ”Waterloo Teeth”. År 1818 målade J.M.W. Turner sin The Field of Waterloo. Hundratals döda soldater ligger i högar på slagfältet, under en silverfärgad måne. En berömd skildring av slaget finns också i Stendahls roman Kartusianklostret i Parma.
Släkten Wellington äger ännu i dag ett cirka 2 600 hektar stort landområde nära slagfältet. Äganderätten stipuleras i ett fördrag som slöts i London år 1839. Jordegendomen och dess arrendatorer genererar stora summor till familjen, varje år. Högljudda krav har rests på ett hävande. År 2009 sade den belgiska regeringen nej, vi håller alla avtal, också det från 1839 som gav oss vår självständighet.
Paradoxen i Waterloo är nu denna. Folk i hundratusental, eller i miljoner, kommer varje år till slagfältet. De kommer i jakt på krigets och på Napoleons skugga. De kommer sällan i jakt på Wellingtons ära. Slutsatsen kan bara bli en enda. Den lyder: också krigshetsare och diktatorer ska en dag grävas ner eller spridas för vindarna medan deras namn ändå lever vidare i all tänkbar evighet.
Fast britterna och Wellington har segrat på en särskild och kanske fullkomligt avgörande punkt.
Det gäller språket och själva namnet Waterloo. I det tyska språkområdet talade man långt in på 1900-talet bara om la Belle Alliance. Napoleons högkvarter nära Waterloo i juni 1815 hette så. Ett par kilometer från slagfältet finns ett minnesmärke över 7 000 fallna preussare. Det är designat av den berömde preussiske arkitekten Karl Friedrich Schinkel. På minnesmärket står:
”Sie ruhn in Frieden / Belle Alliance / den 18. Juni 1815”.
Napoleon Bonaparte talade inte heller han om Waterloo. Han talade och skrev om bataljen vid berget Saint-Jean, om ”Bataille de Mont Saint-Jean”. Saint-Jean var namnet på en av de två bergsknallar som omgärdade slagfältet. Delar finns ännu kvar. I övrigt bara gravar.
***
Toppbild: Napoleon på Sankt Helena, dit han landsförvisades efter slaget vid Waterloo. Målning av Francois-Joseph Sandmann.
Läs fler krönikor av Nils Erik Forsgård:
