Även gula farkoster rostar

Bilen var gul, kanariefågelgul. Den var en Audi 80 S. Anspråkslöst utrustad. En hastighetsmätare och en reglageknapp, kanske två. Till nya medpassagerare sade farsan som alltid körde:

"Vänligen, rör inga knappar!"

Åt sådant skrattade man mycket på den gamla tiden. Det minns jag tydligt. Lite senare fick den gula Audin ett smeknamn, åtminstone inom familjen, kanske också av andra. Jag återkommer strax till detta.

Den gula färgen är inne nu. Eller snarare ute, hur man nu ser på saken. Den finska Försvarsmakten har nyligen övergett gul som kodbeteckning på fientligt sinnad stat. Fram tills för någon månad sen beskrevs den hypotetiska fienden alltid som "en gul stat", som en keltainen valtio. Men det där är alltså förbi. Nu talar man helt enkelt om Ryssland.

Det här med avfärgningen ska väl delvis ses som en del av det finska samhällets långsamma avfinlandisering. En talesman för militärstaben säger till Helsing­in Sanomat att Rysslands angrepp på Ukraina förändrat samtalskulturen och att man nu talar mera öppet om Ryssland som fiende och som hot.

Färgen gul har länge spelat en avgörande roll också i tyska Oberammergau. Men där har fiendebilden varit en annan. I Oberammergau uppför byborna vart tionde år sen pesten på 1600-talet en egen version av passionsspelen. Den har utvecklats till en av de mest potenta musik­festivalerna i hela världen. Den senaste upplagan avslutas i oktober. 

Man kan också i Oberammergau tala om en distinkt avfärgning. I många decennier framställdes Judas Iskariot på scen med färgen gul. Det blev alltså svekets färg. Samma färg pådyvlades judarna. Nazisternas judestjärnor långt senare var inte gula utan orsak. Också Hitler besökte det katolska Oberammergau i olika repriser, hyllade högt och applåderade.

Men nu är det slut med färgkodningen.

Judarna definieras inte längre av det gula, lika lite som Judas Iskariot. De katolskt färgade passionsspelen har såtillvida blivit mer neutralreligiösa. De engagerar närmare 2 000 bybor i olika roller. Tidigare fick bara rättrogna katoliker uppträda. Nu engageras också invandrare och flyktingar från utomeuropeiska kulturer. Någon rättrogen vrider sig säkert i sin ensamma grav.

Men vilken är då farans färg? Man tänker kanske rött eller svart. Där fanns den röda sovjetkommunismen och så har vi ju våra egna stoppskyltar. Under olika pester fick svarta flaggor markera pestdrabbade hus. Piratskeppen flaggade oftast svart. I Nato-vokabulären förknippas ännu i dag färgen röd med fiende och gul med oidentifierad motståndare eller fara.

Också jag har länge vetat att gult kan signalera åtminstone oro, kanske fara. Farsan fortsatte nämligen envist köra sin Audi 80 också efter en förlamande stroke i slutet av 1980-talet. Envisheten var större än stroken, så att säga. Kopplingsfoten var svag och mannen haltade svårt. Det knyckte alltså och det ryckte något utav fan på gator och på torg. Jag slöt mina ögon. För ingen förmådde hindra Audin i dess framfart, förutom rosten då som ju slutligen tar oss alla.

Inom familjen fick Audin så småningom ett nytt namn, ja, det enda tänkbara. Den blev – Gula faran.

***

Läs även: Susanna Popova: Medan vi tjatade om Trump myste Putin i radioskuggan

Läs även: Lars Ångström: Seger över Ryssland är den enda vägen till fred