Även kulturen har makthavare – här är hela listan
I våg efter våg har radikaler erövrat de kulturella kommandohöjderna, slagit läger i den tunna luften och blivit- ny överhet. Vi själva lever i en värld där kulturradikalismen – det sena 1800-talets revolt – fortfarande är det kulturella rättesnöret.
Kulturradikalismen har den fiffiga egenheten att ofta förneka sin makt och ta med sig den revolutionära retoriken in i institutionerna. Vi har, i den meningen, länge haft en antielitistisk, kulturell elit.
Där har ni ett skäl till att Fokus för andra året i rad har lagt ner åtskilliga timmar på att sätta samman en lista över det svenska kulturlivets 75 mäktigaste. Att man kan argumentera för en annan rangordning är självklart. Men att det finns en rangordning är värt att uppmärksamma då och då.
Det är dessutom så att kulturvärlden som maktbas, liksom politiken och näringslivet, är satt under starkt tryck från förändringar i omvärlden. Det är möjligt att vi befinner oss i den första stora omstöpningen av kulturmakten, sedan kulturradikalismens genombrott. Maktbaser splittras, centralkultur blir subkultur, åsiktskorridorer ritas om. Om tio år kommer Fokus kulturella makthavarlista att se annorlunda ut.
När regeringen i tisdags presenterade vårbudgeten var det mesta i den redan känt. Sådan är politiken i dag. Ett slags informationens Stockholmsäktenskap, där det mest spännande avnjuts före den formella ceremonin. Men ett och annat finns att tala om. Annie Reuterskiöld förklarar vad som egentligen försiggår bakom försvarsbudgeten och Kristoffer Törnmalm ger ett axplock ur löftena som ger regeringen dåligt samvete.
George Bush den äldre tänker rösta på Hillary Clinton. Källan är Bobby Kennedys äldsta dotter Kathleen, representant för en annan amerikansk politisk dynasti. Bush själv säger ingenting, men man kan nog räkna med att fler i klanen Bush – Jeb? George W? Barbara? – röstar demokratiskt i november. För just detta år är släkten Bush – som alltid ansetts vara lite för mycket country club och lite för lite country – antagligen som amerikaner är mest: deras val beror på vem de tycker mest illa om, inte vem de gillar.
