Även religiösa företrädare drömmer om monokulturer, Jimmie

I början av 1990-talet köpte mina föräldrar ett hus i Tensta. En dag mitt i sommaren kom vår granne in på vår gård i sin röda bikini och frågade om min mamma ville dricka eftermiddagskaffe med henne. Där stod min mamma i sina muslimskt långa kläder och sin sjal. Hon höll på att laga mat åt min pappa. Jag undrade vad mamma skulle säga. I Kurdistan skulle min morbror ha skällt ut kvinnan som förolämpat oss genom att komma på besök klädd i endast bikini. Men mamma ställde bara maten åt sidan och sade: ”Pappa får faktiskt vänta, man kan ju inte säga nej till sina grannar.”  

Efter ett tag blev jag så nyfiken på vad de kunde ha att prata om att jag gjorde mig ett ärende till dem. De satt och diskuterade den kommande EG-omröstningen.  

Jag kom att tänka på detta eftermiddagskaffe när jag läste Jimmie Åkessons debattartikel i Expressen den 13/5. ”Sverige måste nu göra upp med det mångkulturella experimentet”.  

”Det mångkulturella experimentet” är en skräckfantasi som Jimmie Åkesson ständigt putsar på för att få gehör för en politik som tummar på asylrätten. Att skapa rädsla är en beprövad taktik hos grupperingar som bryr sig mer om makt och egna privilegier om än om demokrati och individens frihet.  

I Jimmie Åkessons fantasivärld finns också ”det mångkulturella experimentets” motsats, ”monokulturen”, som är det vi bör sträva efter. Han tycks föreställa sig att etniska svenskar skulle förenas av några mystiska blodsband och om vi bara fick bort alla icke-svenskar skulle Sverige återigen bli ett tryggt land. Men varken Sverige eller Europas övriga länder kommer någonsin att bli etniskt homogena och det är nog inte många som lockas av hans utopi.  

Det är 30 år sedan två kvinnor med olika modersmål, klädsel och religion fikade i en villaträdgård. Det mångkulturella experiment som Jimmie Åkesson oroar sig över har, om det någonsin existerat, för länge sedan övergått i vardag. De möten som ständigt pågår gör att skillnaderna med tiden blir irrelevanta för de flesta av oss.  

Jimmie Åkesson nämner inte med ett ord vad som egentligen utgör det stora hotet mot det svenska samhälle han låtsas värna; hotet mot välfärdsstaten. Under mer än 30 år har steg för steg välfärdsstaten nedmonterats. Inkomstskillnaderna har ökat och klasskillnader därmed fördjupats. Detta borde vi oroa oss för och tillsammans sträva efter att återupprätta en välfärdsstat: ett samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst. Alltså ett samhälle där varken den enskildes familj eller lagar försöker tvinga mig att tro på en viss religion eller följa vissa traditioner, men som kräver av mig att jag ska respektera den svenska lagen.  

En förutsättning för att utveckla och försvara ett mångkulturellt samhälle är tillgången till ett gemensamt språk. Det är grunden för att vi ska förstå varandra och för att alla ska kunna vara med och påverka samhället på lika villkor. Anledningen till att min mamma och hennes granne kunde umgås var ju att min mamma kunde prata svenska. Därför är det angeläget att de som invandrar hit snabbt lär sig behärska det svenska språket. Här måste det svenska samhället erbjuda möjligheter och ställa krav.  

För invandrare som också är föräldrar finns emellertid ytterligare ett starkt skäl. Att bibehålla föräldraauktoriteten. Hur ska en förälder som låter barnet tolka i kontakt med myndigheter, vård och skola kunna vara trovärdig när det är barnen själva som har lärt föräldrarna allt de vet om det här samhället?  

Klyftan mellan familj och omgivande samhälle gör sedan frigörelseprocessen under tonåren mycket svårare och behovet av att finna nya trygga sammanhang starkare. Här finns gott om etniska och religiösa grupper som med öppen famn tar emot dessa ungdomar men samtidigt stänger in dem och isolerar dem från det omgivande samhället. Det är skapandet av sådana monokulturer i samhället som skapar faran för oss alla. Det är det här Jimmie Åkesson, i en ohelig allians med de religiösa företrädare han säger sig vara motståndare till, driver fram medan han skyller allt på mångkulturalismen. Här finns risk för radikalisering där olika grupper vänder sig från det gemensamma och demokratiska till det segregerade och förtryckande.  

Ett demokratiskt samhälle, där den offentliga makten utgår från den enskildas frihet och värdighet, kan inte vara något annat än mångkulturell i den globaliserade värld som vi lever i. Ett mångkulturellt samhälle har växt fram i det tysta. Sverigedemokraternas myter kan inte utgöra grunden för ett samhällsbygge.  
* * *

Läs även: Mycket har förändrats sedan Fadime Sahindals tid

Läs även: Kampen mot gängen börjar på dagis