Avfinansieringen av Ibn Rushd kommer försämra kunskapsläget

För en tid sedan träffade jag några lokala makthavare och frågade dem om de visste var stans moskéer låg. Linköping saknar, likt många mellanstora, mellansvenska städer, särskilt uppförda moskéer. I stället möts muslimer i föreningslokaler, lägenheter eller kontorslokaler; så kallade ”källarmoskéer”. Såna är svåra att hitta om man inte vet adressen – och det gjorde ingen i sällskapet.  

Jag tänker på detta när jag nås av nyheten att Folkbildningsrådet drar in bidraget till muslimska studieförbundet Ibn Rushd, vilket lett till att de lägger ner verksamheten. 

Folkbildningsrådet motiverar beslutet administrativt snarare än ideologiskt. Ibn Rushds organisation anses inte stark nog för att leva upp till kriterierna. Men från ministerhåll låter det annorlunda: ”Det här visar att organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati och nu stryps finansieringen”, sa Mats Persson till Aftonbladet (5/9). 

Det finns en lång historia av kritik mot Ibn Rushd, med bland annat anklagelser om kopplingar till det Muslimska Brödraskapet. Att det funnits problem är uppenbart, men hur utbredda de varit är svårt för utomstående att avgöra. Handlar det om olycksfall i arbetet eller en i grunden osund kultur?  

Det är svårt att veta, och sanningen är att få har någon aning om vad som pågår i det muslimska civilsamhället. Då och då dyker det upp journalistiska granskningar, inte sällan från Doku som arbetar med frågorna, men hur vardagen ser ut är höljt i dunkel. 

De flesta av oss vet inte ens var moskéerna ligger.  

Avfinansieringen av Ibn Rushd kommer försämra kunskapsläget ytterligare. För statliga bidrag är inte, tvärtemot vad en del verkar tro, allmosor. Staten ger inte bara bort pengar, utan köper kunskap.  

Genom att ge bidrag till religiösa organisationer får staten tillgång till adresser, kontaktpersoner och regelbundna rapporter från verksamheten. Man informeras om vad som pågår, hur många som är inblandade och var människor möts. På så sätt etableras kontakter och myndigheter kan odla relationer till personer med ledande roller i det religiösa civilsamhället. 

Detta möjliggör vad filosofen Michel Foucault skulle kalla för en statlig disciplinering: En subtil styrning av religiösa organisationer genom demokratikriterier och bildningsuppdrag. Redan att man tvingar dem att bygga upp en byråkratisk organisation, som kan hantera bidrag och skicka in blanketter, är en form av disciplinering. 

Att Ibn Rushd lägger ner verksamheten innebär inte att det muslimska civilsamhället upphör att existera, utan att verksamheten hamnar i radioskugga. Dessutom blir man beroende av andra pengar –  och det finns tyvärr mörka krafter som är beredda att öppna plånboken för att ersätta det staten dragit in på.  

Samtidigt som nyheten om Ibn Rushd kommer meddelar regeringen att Myndigheten för stöd till trossamfund ska avvecklas. Det riskerar leda till ett ännu sämre kunskapsläge. 

Politiker älskar att signalera styrka genom att stänga ner saker, men att klippa band är ingen konst. Samhällsbyggande kräver mer än så, och det är det man nu måste ägna sig åt. Staten behöver finna andra vägar till det muslimska civilsamhället för att inhämta kunskap, ge positiva impulser och stödja de krafter som vill demokrati och integration.  

Visst kan det leda till att en och annan skattekrona hamnar i fel ficka, men alternativet är värre. Ur isolering växer fanatism: Om det muslimska civilsamhället avskärmas riskerar radikaliseringen att öka.  

***

Läs även: Varför sänks ribban för Ibn Rushd?

Läs även: Ibn Rushd läggs ner