Avskaffa »reformutrymmet«

Ni vet hur det brukar låta. Finansministern eller statsministern säger att »reformutrymmet är 30 miljarder«, och nu har lyckligtvis »reformutrymmet« ökat, eller tyvärr, det har minskat. »Reformer« är på modern politiksvenska synonymt med att spendera mer pengar.

Problemet med ett sådant språkbruk är att det går emot all den ekonomiska vetenskap som finans-ministern annars brukar tala sig varm för.

Självklart är det bra med starka stats-finanser, men givet att man tycker det finns egentligen bara två skolor. Den ena tycker att vi ska föra samma finanspolitik oberoende av konjunktur och låta Riksbanken ta hand om konjunktursvängningar. Den andra tycker att även statsbudgeten ska bidra till att dämpa upp- och nedgångarna, men över tiden vara i balans eller på plus.

Båda är motsatsen till reformutrymmesretoriken: enligt den saknas det ju i dåliga tider »utrymme« och då stramar regeringen åt, medan goda tider ökar »utrymmet« för skattesänkningar eller mer utgifter. På ren nationalekonomisvenska kallas detta en procyklisk politik, att förstärka i stället för att dämpa konjunktursvängningarna.

Särskilt allvarligt har det blivit just nu, när tre faktorer samverkat.

1. Finansdepartementet har överraskats av skuldkrisens effekter och hastigt fått skriva om den lycko-kalkyl man lade i våras, plötsligt finns inget »utrymme« alls kvar.

2. Socialdemokraterna bedriver indirekt samverkan med sverigedemokraterna för att blockera regeringens skatteförslag, främst jobbskatteavdragen. Miljöpartiets nya osäkra ledning vågar samtidigt inte samarbeta om skatterna, än mindre regeringssamverka.

3. Moderaterna, i synnerhet finansdepartementet, har slut på idéer.

Den sammantagna effekten har blivit en nästan total handlingsförlamning inför krisen. När tillväxtutsikterna mer än halverats är det enda man komma på att dra tillbaka jobbskatteavdraget. Det är på ett sätt bra, då avdragets effekt klingat av och det inte har stöd i riksdagen. Men man har inte förmått ersätta jobbskatte-avdragets 17 miljarder med något annat, utan mer än halverar »reformutrymmet« från 30 till 10–15 miljarder. Som nationalekonomen Andreas Bergh påpekat motiverades jobbskatte-avdraget förut med att konjunkturen behövde stimuleras. Nu när det plötsligt blivit mycket sämre tider motiveras tillbaka-dragandet av förslaget med att konjunkturen kräver det.

Det lilla man håller fast vid är den mycket ineffektiva restaurang-momssänkningen och det minimum av tågsatsningar som ändå var akuta. Båda har det gemensamt att de har stöd i riksdagen av miljöpartiet, så att regeringen slipper visa att man är i minoritet. Summan är en åtstramning på över 15 miljarder.

När en rad ekonomer försynt påpekat att finansministern för en gång skull har helt fel har svaret blivit att vi måste värna om statsfinanserna i tider av »skuldstorm«.

Frågan är bara mot vem Sverige ska värnas. Av 27 medlemsländer i EU har Sverige, enligt prognosen, starkast budget-ställning näst (tills nyligen krisdrabbade) Ungern. Enligt OECD är Sverige och Luxemburg de enda medlemsländer som 2012 kommer att ha väldiga konjunkturjusterade budgetöverskott – det år då tillväxten dippar mest, enligt finansdepartementet. Och då hade OECD inte räknat med den senaste åtstramningen.

Eftersom även den svenska penningpolitiken tillhör världens mest hökaktiga just nu är risken att spekulanterna flyr kronan liten. Risken är i så fall större att de som flyr skuldkaoset i Europa och USA  köper kronor och driver upp kursen mer än vad som är motiverat av handeln – att kronan blir den nya schweizerfrancen.

Det betyder inte att man likt Juholt och Waidelich ska öppna upp plånboken till permanenta offentliga utgifter för att snabbt hinna ikapp Europa i underskott. Men det som varit så uppmuntrande 2010–2011 är att sysselsättningen återhämtat sig rejält efter krisen. Fram tills nu trodde Anders Borg att den trenden skulle fortsätta av sig själv. Nu vet vi att det inte blir så. Det behövs därför »utrymme« för att uppmuntra före-tagen att fortsätta våga anställa, gärna kraftiga tillfälliga arbetsgivaravgiftssänkningar för företag med under 50 anställda, som står för det mesta av sysselsättningsökningen. En mer defensiv, men på sikt nödvändig åtgärd, är att sätta många unga arbetslösa i skolbänken för att öka deras kvalifikationer. Det är förslag miljöpartiet skulle få svårt att blockera.

Dessutom är det ett ypperligt tillfälle att lösa det som fungerar dåligt på svensk arbetsmarknad: de upptrissade ingångs-lönerna som enligt beräkningar gör att tiotusentals arbetslösa inte kan anställas. Arbetsrättsreglerna som leder till att arbetsgivare i onödan ut-lasar tiotusentals anställda. De reformerna kostar ingenting annat än politiskt mod.

***

För övrigt sysselsätter nog Saab numera många fler journalister än bilarbetare.