Avspänning önskas

Vi befinner oss i en global utveckling som kommer att ge oss mer kärnkraft, färre kärnvapen och ett avfall som stoppas ner i betryggande djupförvar. Är det något att protestera emot?

Kina möter ännu den största delen av sin enorma törst efter elektricitet med nya kolkraftverk men vi bör glädja oss åt att landet i dag också satsar på en snabb ökning av antalet kärnkraftverk, på vindkraft och solceller.  Ingen av dessa energikällor bidrar nämnvärt till koldioxidutsläpp, men man ska vara medveten om att medan kärnkraftverken ger en baskapacitet som räknas i fyrsiffriga megawatt får man mäta den elektricitet som vindkraftverken ger i kilowatt eller ensiffriga megawatt-tal. Britterna som vet att de snart inte kommer att ha mer gas för att generera sin elektrictet och som inte vill använda kol siktar också till en stor nybyggnad av kärnkraft och mer vindkraft.

Är denna utveckling som vi kan se komma på många håll i världen och som tillsammans med effektivare användning av energi, skydd av skogar et cetera kan dämpa utsläppen av koldioxid utan risk? Svaret är att ingen generering av energi sker helt utan risk och nackdelar. Vi är tvungna att bestämma oss för vilka risker vi är beredda att leva med och minska dem så mycket vi kan. Vattenkraften är underbart förnybar, men brustna kraftverksdammar står för världens största energirelaterade katastrofer med döda i tiotusental. Hög levnadsstandard har i stor utsträckning byggt på kol, olja och gas till lågt pris men förbränningen har resulterat i koldioxid som hotar jordens klimat, och olyckor i kolgruvor och explosioner i gasledningar skördar mängder av liv.

I jämförelse med dessa energikällor framstår hälso- och miljöskadorna från användning av kärnenergi, vind och sol som mycket små. Olyckan i Tjernobyl är den enda där ett elproducerande  kärnkraftverk kommit att släppa ut stora mängder radioaktivitet i omvärlden. Det var tjugofem år sen och säkerheten i kärnkraftverken har världen runt stärkts sedan dess.

Också annat än hälsa, miljö och ekonomi måste vägas in i vårt val. Många vill säga nej till vindkraftverk som klottrar ner våra landskap, ger plågsamt buller och dödar fåglar. Andra har ensidigt sagt nej till kärnkraft av oro för det radioaktiva avfallet eller av oro för att civil kärnkraft ska bidra till spridning av kärnvapen. Sen dessa invändningar först hördes har mycket dock hänt och mycket håller just nu på att hända. Även om man i många länder ännu har svårt att få folk att acceptera slutförvar för kärnavfall så vet vi att det nu finns metoder som är ansvarsfulla gentemot framtida generationer och att fler sådana metoder kan förväntas. Kärnkraftens avfall är inget hot mot mänskligheten nu eller i framtiden, men avfallet från kol, olja och gas är för­ödande redan i dag och kan bli ett hot mot livsbetingelserna på jorden redan inom några hundra år. Vilket avfall föredrar vi?

Kommer inte en ökning i användningen av kärnkraft med nödvändighet att öka risken för att det blir mer kärnvapen? Nej. Under det kalla kriget fanns det som mest omkring 55 000 kärnvapen. De skulle ha räckt för att förstöra all mänsklig civilisation många gånger om. Efter det kalla krigets slut, då antalet kärnkraftverk ökat till kanske det dubbla, har denna fruktansvärda arsenal stadigt minskat. Den beräknas nu vara mindre än 25 000 och det finns en klar beslutsamhet – även i Washington och Moskva – att genom fortskridande nedrustning  komma till noll. Att detta inte kommer att vara lätt och att det kommer att ta lång tid visar det gångna årets sega förhandlingar mellan USA och Ryssland som ska ge en ny viktig reduktion.

De som känner oro för att den ökande användningen av kärnkraften ska leda till kärnvapenspridning borde uppskatta att det är inte minst insikten att kärnkraften kommer att expandera som nu leder världens regeringar till en starkare kontroll av teknologiöverföring och av produktion, förvaring, transport och export av allt klyvbart material och – kanske för första gången –  uppriktiga ansträngningar att befria världen från alla kärnvapen.

Kunskapen om hur dessa vapen kan tillverkas är oförstörbar, men viljan att tillverka dem har minskats och kan elimineras genom utrikespolitik som söker avspänning. Där viljan trots allt finns kvar ska industri- och handelspolitik och internationell samverkan hindra eller försvåra att den förverkligas.

***

För övrigt anser jag det är något konstigt med gröna uppmaningar att vi ska bevara öppna landskap i stället för att låta skogen växa och suga i sig koldioxid.