Babben Larsson och Messi delar samma framgångsrecept
Lyssna på Babben Larsson. Hon har den bästa inställningen till framgång.
Toppbild: TT / AP
Babben Larsson kommer i sitt julvärdinneskap i TV på lördag att mata ut budskapet: STRESSA MINDRE!
Själv med erfarenhet av utbrändhet, vet hon att den moderna människan ofta springer en utmattande och ibland ödesdiger hinderbana mellan alla krav – egna och andras.
"Det är ingen mening att jobba som en idiot fram till Kalle Anka och sen slockna i soffan för att man är helt slut för att man har hållit på med att göra sylta fram till fyra på morgonen", har hon sagt i en Aftonbladet-intervju.
Hon har så rätt, Babben. Stress kan göra dig olycklig. Och sjuk. Stress pajar sömnen och humöret. Stress ökar risken för övervikt. Ja, stress kan till slut döda dig. Hela kroppen påverkas.
Vad är stress, på biologisk nivå? Väldigt många saker. Låt mig här bara lyfta fram stresshormonet kortisol.
Kortisolet höjer blodsockret, alltså kroppens/hjärnans primärbränsle vid hög aktivitet. För att vi ska bli alerta fysiskt och psykiskt. Det är bra om vi ska undkomma akut fara, som ett attackerande rovdjur eller en dåre i trafiken, eller besegra fienden i blodig kamp eller i en VM-match i fotboll.
Detta var en superkraft på stenåldern, förstås! Men ett tveeggat svärd för den moderna människan. Våra stressande situationer är ju ofta icke-kopplade till ökat energibehov. Vi springer inte från ett lejon – i stället hukar vi inför chefens utskällning och drunknar i barnens tjat.
Det förhöjda blodsockret bränns därför inte av snabbt, utan stannar kvar i blodet, med hormonellt dåliga effekter, som försämrad fettförbränning, höjt insulin och allsköns elände.
Lyssna alltså på Babben!
I tillägg till hennes julbudskap, vill jag lyfta fram perfektionism/prestationshets som en annan fälla den moderna människan lätt hamnar i.
Kravet på perfektion kan minska lusten i en aktivitet. Och öka stressen… Perfektionskravet kan också leda till att man avstår från att göra något man egentligen borde/vill göra. För man tänker: Det blir ändå inte tillräckligt bra, eller: Just idag är jag ändå inte i form…
Då kan prestationshetsen leda till att man inte får tummen ur. Eller med ett finare ord: man prokrastinerar. Skjuter upp det man tänkt göra. (Vilket i sig lätt leder till skadlig stress: det dåliga samvetets och den dåliga nattsömnens stress.)
Ett bra motto är därför ofta: Just do it!
I ett roligt psykologiskt experiment på en amerikansk fotokurs, skulle hälften av eleverna betygsättas för bästa bild och andra hälften för flest bilder (upp till maxnivån 100).
Gruppen som skulle ta många bilder kastade sig in i arbetet med liv och lust. De gjorde förstås många misstag – men testade vinklar och ljus och idéer, och blev gradvis bättre.
Medan de elever som fokuserade på kvalitet började läsa stora volymer fototeori, planerade i det oändliga, samt gick omkring och kände efter hur konstnärliga de var... Men de kom liksom inte till skott. Deras prestationsribba blev alltför hög.
Vilken grupp fick då fram mest kvalitativa foton? Kvantitetsgruppen!
Läxan här är att det ofta är mycket bättre att göra något – om än imperfekt och icke-märkvärdigt – än att invänta den högtidliga, inspirerade stund då den stora satsningen ska sjösättas.
Den stunden kanske aldrig kommer.
Risken är i stället hög att man blir omkörd i ytterfil av de energifyllda icke-perfektionister som "bara gör". Även om resultatet blir lite fult i kanten och rentav slarvigt.
Positiva aspekter av stress
Avslutningsvis: Självklart ska vi inte undvika all stress – långt därifrån. En lagom svår utmaning är stressande, men inte desto mindre utvecklande och ofta lustfylld: man är uppslukad av uppgiften, adrenalinet flödar.
Om stressen inte blir alltför långvarig, och om man på det stora hela har kontroll över tillvaron, finns alltså en massa positiva aspekter av stress. Liksom av perfektionism i lagom doser.
Steve Jobs, Beethoven, Messi och Babben – ingen av dem skulle kommit lika långt utan höga krav på sig själva. (Och den här texten skulle inte blivit skriven utan deadline.)
