Bamse försvarar inget land

I Umeå firar man nationaldagen på Gammlia friluftsmuseum. Det är sång och dans och fiskdamm till barnen, i traditionell västerbottnisk jordbruksmiljö. Man äter både tunnbröd från bagarstugan och delikatesser från fjärran länder. Årets nya svenskar välkomnas i en särskild ceremoni. Av omsorg om dem bestämde sig museet i samråd med kommunen för att inte låta Försvarsmakten delta i fest-ligheterna i år. Man befarade att det för de nya svenskar som har upplevt krig kunde vara obehagligt att se militärfordon och människor i uniform. Inte för att någon hade hört de nya svenskarna uttrycka sådan oro. Men det kunde i alla fall inte uteslutas att de kände så, menade man. Och oavsett hur det var med den saken är militärfordon starkt känslomässigt laddade, förklarade en företrädare i en intervju. Mysstämningen riskerade alltså att bli lidande med försvaret på plats, enligt arrangörernas bedömning.

Efter hård kritik ändrades beslutet och Försvarsmakten välkomnades tillbaka. Men historien säger något om vår relation till försvaret och varför vi har låtit det förfalla.

Det är nog få av de nya svenskarna i Umeå som inte anser att vi ska kunna försvara den frihet många av dem har flytt hit för att få åtnjuta. Eller som ifrågasätter att institutionen som är den yttersta garanten för nationens frihet har en plats när vi firar nationen. Problemet är att många i Sverige inte längre ser Försvarsmakten på det sättet.

Vi har blivit så övertygade om att det är Sveriges öde att vara fredligt och säkert att försvarsverksamheten snarast betraktas som en kontroversiell rekreationsform för dem som är lagda åt det hållet. När vice statsminister Åsa Romson inför valet fick frågan om hur Sverige med nuvarande förmåga ska kunna försvara sin suveränitet i händelse av en kris i Östersjöområdet svarade hon att det på grund av vårt fredsarbete skulle innebära »ett väldigt högt politiskt pris att angripa Sverige«. Vi behöver alltså inte förlita oss på ett militärt försvar eftersom den moraliska kraft som ligger i att vara Sverige skyddar oss ifrån ondo. Tanken är nog inte helt ovanlig. Men historien lär oss att internationella konflikter tyvärr inte följer samma lagar som Bamse. Det finns gott om »snälla« länder som har fallit offer för militär övermakt. Och för övrigt är det givetvis inte snällheten som har hållit oss utanför konflikter, utan trolös »neutralitet« och trovärdig försvarsförmåga.

Men nationell hybris och historieförvanskning har alltså förlett oss att tro att vi inte behöver räkna med att kunna försvara oss militärt. Därför upplevs inte Försvarsmakten vara någonting som angår alla. Försvaret får finnas av gammal vana men inte kosta och inte synas, för det är ju så otrevligt med vapen. Enligt SVT:s vallokalsundersökning kom försvarsfrågan på plats 19 av 19 när väljarna rangordnade sina viktigaste valfrågor. Att ett av våra grannländer samma år flyttade sina gränser med våld påverkade inte bedömningen. Väljarna drog inga oroliga slutsatser av att Ryssland krigade i Ukraina och hotade våra Östersjögrannar samtidigt som den svenska försvarsförmågan låg i spillror. De förlitade sig på det faktum att Sverige är Sverige.   

Man skulle kunna hoppas att politikerna inte tänkte lika slappt. Men deras ansvarskänsla är inte större än vad opinionsmätningarna kräver. Opinionsinstitutet Nya moderaterna fann när de kom till makten, liksom socialdemokraterna före dem, att de breda väljargrupperna inte skulle bry sig om man plockade försvaret på pengar för att ha råd med mer populära utgifter. Folkpartiet hoppade i veckan av försvarsförhandlingarna i protest mot att regeringens bud kommer att lämna försvaret nästan lika akut underfinansierat som den allianspolitik de var med och drev igenom. I regeringsställning tyckte folkpartiet att det var viktigare att alliansen framstod som enig än att Sverige bibehöll någon form av försvarsförmåga. Regeringsdugligheten kunde ju till skillnad från försvaret bli en valfråga.

Det är bra att åtminstone några politiker börjar inse att det när Europa ser ut som det gör inte räcker att låtsas att försvaret kan utföra sitt uppdrag. Men så länge väljarmajoriteten är försjunkna i Romsonska drömmar om svensk konfliktimmunitet går det inte att lita på att politikerna kommer ta ansvar.

Utan egen försvarsförmåga är vi utlämnade till andra länders makt. Försvaret är inte en angelägenhet för dem som är intresserade av militärfordon utan för alla som, oavsett politisk hemvist, vill att vi i framtiden ska kunna bestämma vårt eget öde.

För övrigt skulle en återinförd fastighetsskatt kunna täcka glappet mellan försvarets finansiering och dess uppdrag. Utan skadliga effekter på samhällsekonomin.